5.15.2014

Jag valde vända Åkessons åsikter ryggen av 3 orsaker:


  1. Det är viktigt att inse att demokratin är sårbar och att vara vaksam för när yttrandefriheten övergår i kränkning av mänskliga rättigheter.
  2. Vi lever i ett segregerat samhälle, och då talar jag inte om den etniska segregeringen.
  3. Jag vet att det visuella är lika viktigt eller kanske viktigare än det talade eller skrivna språket.


1.
Några har uttryckt att detta sätt att visa sitt motstånd är ett hot emot demokratin. Men. Demokratin är sårbar på många punkter och dess absolut mest sårbara punkt är att den har en självutplånande möjlighet inbyggd i sig. Folket som lever i den, vi, kan välja att demokratiskt rösta fram en politik som verkar utplånande på demokratin. Det har en förstås sin fulla rätt till men då skall en också veta att det sedan kanske inte finns något demokratiskt utrymme att ta ett steg tillbaka eller åt ett annat håll. En skall veta att i samma stund en begränsar andra begränsar en också sig själv. Den som hängt med på högstadiets historielektioner eller, som jag, tagit igen kunskaperna på senare år, vet att det har hänt förut. Folkvalda har utnämnt sig själva till enväldiga ledare och sedan inskränkt rättigheterna för dem som valde. Till och med skickat hela grupper av människor och oliktänkare i döden. Jag behöver kanske inte nämna några namn. Med denna vetskap är det viktigt att våga stå upp för demokratin genom att vända ickedemokratiska värderingar ryggen, även då de är demokratiskt framröstade. Det är inte bara vår rättighet att göra så utan även vår skyldighet. Anser jag. Trots min ambivalens inför hur jag skulle handla då Åkesson besökte vår plats kom jag slutligen fram till just detta. Det är min skyldighet att vänligt men bestämt visa att det här utrymmet vill jag inte ge i den demokrati jag tror på. En måste vara uppmärksam på när den yttrandefrihet vår demokrati innefattar övergår i brott mot mänskliga rättigheter eller i diskriminering.

2.
Det samhälle vi lever i och har byggt tillsammans är segregerat, på många plan och ur många perspektiv. Kön, samhällsklass, etnicitet, ålder och inte minst åsiktsmässigt. Vi människor vistas oftast i väldigt homogena grupper. Ofta grupper där man delar flera olika identifikationsparametrar. Ju längre från grundskolan en kommer desto mer sorterar en in sig själv i homogena sammanhang. Jag arbetar aktivt med att försöka ha kvar heterogenitet i mitt liv. Ett sådant val är tex att inte välja bort människor på grund av åsikter. Inte från sociala medier och inte från mitt privatliv. Jag brukar säga att jag vill skilja på människa och åsikt, eller människa och handling. Det finns människor som gjort saker och som tycker saker jag inte håller med om eller vill stå bakom, men som jag fortfarande tycker väldigt mycket om. Jag själv har också gjort saker och sagt saker jag själv inte ställer mig bakom, men jag kan inte sluta umgås med mig för det. Jag kan bara ödmjukt tillåta mig själv att ständigt vara i rörelse och ge mig själv utrymme att ändra åsikt. Jag minns hur det var när det i början av nittiotalet blev flyktingförläggning på den lilla ort där jag bor. Hur de vuxna ojade sig över att de som skulle komma, ”invandrarna”, var fler än antalet invånare i vår lilla by. Hur de skulle ”ta över”, hur vi skulle trängas bort. Vi var hotade. Jag minns också hur vi unga upprepade de vuxnas fraser och hur det växte fram främlingsfientlighet bland oss tonåringar. Detta vände dock ganska snabbt då vi insåg hur kul det var att spela biljard och hänga med ungdomarna på förläggningen. Hur de berikade vår vardag med sin närvaro och sina erfarenheter. Det jag vill poängtera är hur lätt det är att oreflekterat bli kvar i och reproducera åsikter i den egna homogena gruppen. Hur lätt det är att bli kvar i och hävda sin åsikt för att det är just den åsikten som är normen i min lilla grupp. Och i min lilla grupp är jag trygg. Om vi unga istället valt att ta till oss allt som vuxenvärlden sade och svalt vår nyfikenhet på dessa nya människor, då hade det kunnat bli en helt annan historia. Nyfikenhet. Men nu blev det inte så, det blev istället både roligt och spännande. Och inte var det någon av oss som blev utträngd och inte var det någon fråga om att dessa människor som kom till vårt land och vårt lilla Svenshögen på grund av oroligheterna i forna Jugoslavien och Somalia kom för att ”ta över”. Så, jag vet hur lätt det är att reproducera andras åsikter utan att själv reflektera och jag vet att om en aldrig utsätts för andra grupper och åsikter än de en själv tillhör och förespråkar så tror en att det är normen för själva varandet. Att allt som avviker är ett hot. Av den anledningen försöker jag leva efter en idé om varje människas rätt att ändra åsikt, att utvecklas. De sammanhang som får människor att utvecklas är ofta sammanhang som är heterogena och trygga men som ändå har någon form av friktion som får mig att tänka ett steg till, att pröva nya perspektiv. Jag besökte Åkessons tal och vände honom ryggen för att bidra till att skapa ett heterogent sammanhang och för att fredligt och tryggt stå upp för och visa på hur många vi är som inte står bakom Sverigedemokraternas rasistiska politik. Det var en lugn tillställning och Åkesson fick sitt lagstadgade talutrymme.

3.
Men förutom styrkan i att skapa heterogenitet på homogena platser så är det något annat viktigt som sker i den visuella upplevelsen. Jag arbetar dagligen med visualitet och lärande. Jag undervisar i visuell kommunikation, visuell litteracitet och bilddidaktik. Idag med vuxna men tidigare med barn och unga. Inte en dag går jag hem från mitt arbete utan att ännu en gång kunna konstatera hur viktigt det visuella är för hur vi tolkar, värderar och sedan medskapar den värld vi lever i. Speciellt under den tid jag arbetade med unga vuxna blev det tydligt för mig hur viktig den visuella upplevelsen är för lärandet och förståelsen av det egna jaget i förhållande till gruppen, samhället och världen. Vi arbetade nästan uteslutande upplevelsebaserat men insåg snart att det fanns en massa andra mer abstrakta strukturer som inte lika lätt gick att uppleva genom ett studiebesök. Kanske för att man själv befinner sig så mitt i det eller för att man själv är en så liten del av det som helhet. Dessa strukturer behöver synliggöras med visuell och symbolisk, representativ kommunikation. Ett sådant exempel är tiden. Vi upptäckte att många av de ungdomar vi arbetade med och som hade svårt att komma upp på morgonen, svårt att se hur terminen hängde ihop och var upplagd, svårt att hitta sig själv och sätta in sig själv i ett större sammanhang i själva verket inte hade särskilt bra uppfattning om tid. Det handlade alltså inte enbart om bristande motivation utan även om brist på förmågan att se sig själv som en del av ett större sammanhang, relationer och tid. Vi arbetade sedan aktivt med att visualisera tiden genom att ha terminen i sin helhet på en vägg, vi dokumenterade vad vi gjorde på dagarna och satte upp fotografier på tidslinjen, vi drog linjer mellan olika händelser och fyllde tillsammans på med ytterligare fakta kring det vi varit med om. På så sätt blev det synligt att det vi gjorde hade betydelse och det blev synligt hur dessa olika betydelser hängde ihop. Det blev synligt att en tredjedel av terminen hade passerat då flera av ungdomarna trodde att vi just hade startat. Ett annat exempel på abstrakta förhållanden som är svåra att synliggöra med enbart tal och skrift är hur min lilla homogena grupp förhåller sig till andra grupper. Umgås jag enbart i grupper där de flesta tycker samma så kommer jag att se dessa åsikter som norm oavsett om den grupp jag tillhör är liten i förhållande till andra grupper eller ännu större helheter, och oavsett om det jag tycker är etiskt övervägt och vetenskapligt eller statistiskt berättigat eller inte. Jag tror att man oftare behöver visa på åsiktsskillnader mer påtagligt och bildligt. Lugnt och stillsamt, utan argumentationer och debatter utan genom olika former av samtal. Att visuellt visa på att vi är många som tycker annorlunda. Det talade och skrivna språket är en så liten del av våra samlade kommunikationsmöjligheter. Det visuella är en samtalsform. Jag vägde för och emot många gånger innan jag slutligen bestämde mig för att åka till torget i Stenungsund och vända Åkesson ryggen. Vad jag kom fram till var att jag fredligt men visuellt ville säga ”hej, jag är som ni, men jag tycker inte som honom där”.

Att vända ryggen mot Åkesson innebar nämligen också att vända ansiktet mot de som tittade på talaren. Ett möte jag upplevde som fint och inte på något vis hotfullt varken mot demokratin eller oss människor emellan. Jag var alltså där för att ta avstånd från en åsikt och för att närma mig en grupp människor. Människor jag tycker om och respekterar men som ibland har åsikter jag inte vill ställa upp på. Även Jimmie är en av dessa människor.

8.31.2012

ASPIRATE HOLINESS


("Even the weakest person has the right to defy their own religion. Because, my friends, we live at a tiny little planet!!" Thomas Öberg, swedish singer.)



7.06.2012

DISTANCE. SPACING.

Day 4.
Performingday.




Puzzle


Day 3.


Someone has encroached on my place. Have I been colonized?

About ownership.
Is this place my, yours, ours. Can I claim this place? Can I call it my own?

Who is the coloniser, me or the other?

I'm trying to rebuild. Repair.

Why?


video

7.05.2012

The Direction of a Wind

Day 2.

I want you to bring with you to Iceland, something from home. This something can be in the form of art or building material, an instrument, or a found object. It can be something even more abstract, as a thought, wisdom, text, or memories, or maybe something that makes sound, reflects light or creates smell. Just something that shows from which point you start your voyage in exploring the environment of Sælingsdalur.
Olöf Nordal

I brought a poem.
Find the original here and here.

Translation:

THE DIRECTION AND SPEED OF A WIND


A strong voice and a tall figure have fine structure of the wind and speeds up to real significance.


Most often, these characteristic reactions consist of relatively thin walled "shells", the spacing between the shells can be paths to the same ratio, therefore you get another.


If any of the necessary very weakly bonded to one another through the ground.


So small, that they follow the air stream without star cells. 


The various central veins is in the wind direction.
The blood has been taken up in body tissues. 


That, if anything.
The resistance disappears.




My work, so far, is about:
-Were do a place ends?
-Were do a body ends?


Connections (physically vs in mind)
Maps (the world/place, what happens when 3:dim gets 2:dim?)
Distances (geographic vs in mind)





7.03.2012

Transform Space to Place

NK-12
Laugar, Island.
Workshop, Olöf Nordal.

The goal of the workshop is to come in contact with ones senses and to practice seeing and experiencing. 
To respond to unfamiliar surrounding by create something new under the influence of that experience.
The work will take place outdoors and the location itself will be the source of inspiration, both physically and conceptually. 
The experiment will be to transform space to place; to occupy a site and to transform it.


Day 1
I was about to climb a mountain.



On my way I found a landscape...


...and there my place.

My space, a spot in universe.

6.15.2012

TIDSKAPSEL


Ännu ett av terminens arbeten på tema spår har avslutats på Nike Ungdom i Uddevalla.

Läs här.

Nike Ungdom har under tre år varit ett ESF-projekt i samarbete mellan Uddevalla Arbetsmarknadsavdelning och Uddevalla gymnasieskola. Nike Ungdom har visat sig ge goda resultat och har nu övergått i reguljär verksamhet och kommer finnas kvar ett tag till framöver.

Nike Ungdom vänder sig till unga som inte slutfört grundskolan/gymnasiet eller är arbetssökande. Verksamheten har till syfte att stärka individens självbild, skapa tillit till den egna förmågan, vägleda och stödja individen inför framtida val av utbildning eller arbete. Insikt, utveckling och lärande genom konstnärliga processer är ett bärande inslag i arbetet. Studiebesök och praktik är också viktiga delar.

Fortsätt gärna följa oss på bloggen :)

5.18.2012

Det är så att man gråter lite...

..."När allt är sagt"

Vernissagedagen...



...har passerat med stadigt regn och 137 besökare. Tack för fina möten och intressanta samtal!

Under pingsthelgen, 25-27 maj är det konstrunda i Hjo, då är även vår utställning öppen. Välkomna!




4.20.2012

TÅRT-REFLEKTION

Ja Liljeroth är säkert i många av sina livsval bidragande till både rasism, nykolonialism och annan liknande förtryckande maktutövning men det är hon långt från ensam om.  Jag tycker att den omtalade tårtan är ett fantastiskt bra interaktivt verk som belyser många fler svåra och viktiga frågor än den om könsstympning (som verkar fått mest utrymme). Här finns oändligt många dimensioner.

Liljeroth och hennes vänner fick vara med att skapa betydelsen av verket och precis som bra konst skall göra så väckte det debatt. 



Det är synd om debatten stannar vid huruvida Liljeroth är det ena eller det andra och vad som rör sig i hennes huvud. Om alla funderar ett extra varv och tittar inåt mot det egna agerandet så finns här mycket att diskutera och bearbeta.

Jag skulle säga att vi alla äter av tårtan, varje dag. På precis samma oreflekterade och uppsluppna sätt.

Kanske är vi fler som oftare borde tacka nej till att kalasa på tårtbiten.

4.01.2012

KONSTVANDRING



Besök vår sida och planera för helgen.

Våra programblad finns utspridda i butiker, på gallerier, bibliotek, turistbyråer mm i hela södra Bohuslän.

Jag arbetar mycket med existentiella frågeställningar. Är särskilt intresserad av begrepp som kunskap, frihet, rättvisa, verklighet och sanning.

Genom konsten strävar jag efter att ifrågasätta invanda beteenden och antaganden. Jag använder konsten som en metod att undersöka och utforska världen, människan och framför allt människans föreställning om världen.


Välkommen att besöka mig i min verkstad!
/Camilla Wu nr 34

3.08.2012

2.17.2012

GÅ VIDARE


i drömmandet

i det som skulle kunna vara

om

om inte

och allt det där


att tro det handlar om framtid

drömmen i en tid som varit eller om en tid som varit

iklädd förförisk kappa av fiktion…

framtidsvision <-- --> framtidsfiktion

nu är nu

och nu

MOBILANTECKNINGAR:

Existentialism

Kant

determinism

endokrin – hormon, signalsystem (känslor?)

fronesis

kvasikvantitet

Heidegger


samla --> göra

nu börjar det

om

12.12.2011

HON SOM KOMMER MED LÄNGTAN


LÄNGTAN ÖNSKAN VÄNTAN

Tre högaktuella ord med liknande men ändå olika betydelse.

önskan

Något som någon önskat sig; något som någon /innerligt/ vill ha.

-Önskan kan vara om fred, ett rättvist samhälle eller en trygg arbetsplats.
-Oftast uppträder ordet ÖNSKAN i samband med något man personligen finner ouppnåeligt/svåruppnåeligt.

I juletid handlar ÖNSKAN allt för ofta om materiella ting. Långa listor skrivs o skickas land o rike runt. Vi vill ha. VILL HA!

väntan

Tid då någon väntar

VÄNTAN är tidsbunden. Man VÄNTAR till något, ofta bestämt i tid (sällannågon (eventuellt någon i samband med något)). VÄNTAR man på Tomten eller VÄNTAR man på detta något som tomten har med sig? Att VÄNTA är att bida tiden.

längtan

Men LÄNGTAN är speciell och därför tänker jag att det är vid den vi skall uppehålla oss en stund.

”Intensiv åstundan l. önskan (i förening med känsla av saknad) att få ngt l. komma i tillfälle att göra ngt, att komma till ngn l. ngt l. att träffa samman med ngn o. d.; trängtan. En stark, häftig, innerlig, brinnande längtan efter (ngn l. ngt) l. till (ngn l. en plats). Gri- pas l. brinna av, känna längtan. Få sin längtan uppfylld l. tillfredsställd, äv. stillad. Föremålet för ngns längtan.”

LÄNGTAN är alltså önskan i förening med saknad. LÄNGTAN är inte på samma sätt som väntan tidsbunden. LÄNGTAN är oftare och med större äkthet än något av de andra orden personbunden. Man längtar ofta efter någon.

LÄNGTAN är också mer än något av de andra orden svår att kommunicera. Att säga till någon att man längtar görs med en del av sig själv som insats. Och kanske är det därför vi allt för ofta håller tillbaka den till förmån för allt vi väntar och önskar.

Trots att detta väl egentligen är en dag av väntan, en väntan på ”hon som kommer med ljuset” så tänker jag att vi skall ägna den åt längtan.

Jag har idag utnämnt mig själv till ”Hon som kommer med längtan”.


Så om du har tid och längtan kan du använda dig av det färdigfrankerade brevpappret och skicka en hälsning till någon du längtar efter.

Brevet innehåller ett poem i bild och ord om längtan samt några rader för ditt eget meddelande.


Collage av bild och hela textrader ur lexikon från 1966.




Performance utförd som lucka nr 12 i Kulturhuset Fregattens Levande adventskalender 2011.

4.25.2011

EN BRA LÄRARE SKALL VARA STRÄNG?

På den tiden då jag var 16-18 år och om någon frågade mig hur en bra lärare skulle vara så kunde jag svara. ”Den skall vara sträng och rak”. Så var det många som sade om vår svensklärare, hon var så bra, hon var sträng och rak, och jag höll med eftersom de som sade så var de som hade bra betyg i svenska. Jag tänkte nog att de hade fattat något jag inte fattat, bäst att hålla inne med den egna åsikten. Men vad jag ser idag är att just den där strängheten var det som gjorde att jag aldrig riktigt vågade fråga ”varför?”, ”Varför är just den uppsatsen du just läste högt bra. Vad gör att den är bättre än våra andras uppsatser?” En sådan fråga hade kunnat resultera i att jag fått hjälp att reda ut tempus, dramaturgi och en massa andra bra att veta grejer för sammanhanget. Men de bitarna lämnades jag själv att lösa, utan någon som helst vägledning, ja till och med utan att ens få veta att det fanns något att lösa. Eftersom klassen väl svarade mot teorin om normalfördelning så sågs jag förmodligen mest som ”en sådan där elev som har betyg 2 i svenska”, allt var enligt ordning, en del var helt enkelt mer praktiskt lagda och alltså inte särskilt teoretiska. Snäva och enkla teorier är bra att bygga sin pedagogiska profession kring, det blir liksom enklare så… för pedagogen.

Jag skall berätta för er om två lärare i matematik. Den ene heter Bengt Niklasson och undervisade på Ljungskiles Folkhögskola då jag gick där mellan 2000-2002 (han finns förresten kvar där än idag). Den andre minns jag inte namnet på men han undervisade på Magnus Åbergsgymnasiet i Trollhättan då jag gick där mellan 1992-1995. Jag minns alltså inte namnet på den sistnämnde men jag minns väl att han aldrig kunde besvara frågan ”Varför?”, han var nämligen av den mindre stränga sortens lärare så där vågade man alltså i alla fall ställa frågan. Han hade tyvärr andra brister som pedagog. Han kunde inte förklara sitt ämne. Han var säkert en fenomenal matematiker, det betvivlar jag inte, men frågan ”Varför?” kunde han alltså inte besvara. Man skulle sitta och räkna i sin bok, gjorde man bara talen tillräckligt många gånger så skulle man klara provet, att veta varför pi var 3,14 var onödig kunskap, kunskap på en alldeles för hög nivå för lilla mig. Jag gick ur gymnasiet med ett G i matematik, jag skulle komma in på högskolan, det var det som betydde något, inte att jag förstod matematik.

Efter att ha fått mitt första barn och jobbat några år på ett tryckeri bestämde jag mig för att åter börja studera. Kanske skulle jag bli lärare, kanske något annat, men på tryckeri ville jag inte jobba resten av livet. Jag kom förstås inte in på Högskolan eftersom jag gått Estetsik-Praktisk Linje (jag gick i den gamla gymnasieskolan (innan 1994), den som är oroväckande lik den nya vi nu har framför oss). Jag sökte till Ljungskiles folkhögskolas Naturvetenskapliga linje och läste där in naturvetenskapligt gymnasium på två år. Det var alltså där jag träffade Bengt. Bengt kunde förklara! Det fanns inte tillstymmelse till suckar vid frågan ”Varför?”. Bengt gick tvärt om igång, han rent av studsade av glädje framme vid tavlan (undrar om han inte till och med tuggade lite fradga) då han fick tillfälle att härleda ett problem ända tillbaka till någon gammal teoretiker (märk väl, jo jag skrev just ”framme vid tavlan”… längre fram kommer jag till varför jag ville poängtera just detta). För mig som alltid varit i stort behov av att se hur saker hänger samman, förstå dess helhet (till min mammas stora förtret, förlåt mamma för symaskinen jag skruvade isär… jag hävdar dock fortfarande att jag hade fått ihop den igen om du bara låtit mig jobba färdigt), började det långsamt lossna då bit för bit blottlades för mig. Att jag äntligen förstod matematiken gjorde att även fysiken och kemin blev lättare. De ämnena hade jag gillat enda sedan högstadiet, men då det blev fråga om lite större uträkningar så hade jag tidigare tappat även där. Detta lyckades alltså Bengt vända på, med engagemang och kunskapen att besvara frågan ”Varför?” samt förmågan att skapa ett klimat där frågan över huvud taget blev ställd. Han hade även en annan viktig egenskap. Han kunde förklara saker på många olika vis. ”Nehä, och du förstod inte den… ja men om vi ser det såhär…” (alltid med ett leende) han ritade modeller, pratade om dem i metaforer som gjorde att man kunde sätta kunskapen i ett sammanhang.

2002 sökte jag till lärarutbildnignen i Göteborg. Jag tänkte mig bli lärare i slöjd och Fysik alternativt slöjd och Teknik. Det blev tillslut slöjd och Bild (då man fick en bildinriktningt i Göteborg). Tiden på Ljungskile Folkhögskola hade gjort att jag hade tagit ikapp en hel del saker som jag missat under grundskola och gymnasie. Det var dock en sak kvar; jag hade inte riktigt fullt ut hitta mig. Det gjorde jag under min tid på Bildinriktningen på HDK i Göteborg. I de konstnärligt gestaltande kurserna fick jag djupdyka i mig själv, gräva runt i allt som varit, koppla det till teori och låta det utkristallisera sig till nya tankar. Den här delen av min utbildning vill jag inte vara utan, det var en mycket viktig tid, rent av livsviktig. De gestaltande projekten väckte en otrolig nyfikenhet hos mig. En nyfikenhet som jag kände igen för att jag haft den tidigare men som någonstans på vägen genom högstadie och gymnasie gått förlorad. Jag som nästan inte läst en bok genom hela min senare skoltid började läsa, och jag läste mycket. Jag som inte vågat lita på varken min verbala eller min skriftliga förmåga fick plötsligt lust att uttrycka mig med ord i skrift och tal. Utan de estetiska lärprocesserna hade jag kanske fortfarande trott att kunskap är lika med fakta som man lär sig till ett visst datum för att få ett visst betyg eller omdöme vars enda uppgift är att öppna eller stänga nästa dörr i livet. Nu vet jag att kunskap är så mycket mer än så. Att lära är att bygga en identitet, att vidga sin erfarenhetszon. Att lära sig lära är att förstå att jaget och världen är föränderlig, så också kunskapen.

Bengt ja, jag lovade att återkomma till honom, han stod där framme vid tavlan… och när jag skriver det så slår det mig att förespråkarna för det som i debatten har kommit att kallas ”katederundervisning” förmodligen tänker, ”ja men där ser du, det är så en bra lärare skall vara, den skall stå där framme och undervisa”. Och motståndarna tänker förmodligen, ”huva, hon som skriver den här texten förespråkar den gamla skolan, där eleven är ett tomt krus som läraren skall fylla”.

Men till er som tänkte så vill jag säga; ni har fel, båda två. Jag tycker att den skoldebatt som just nu förs är ett enda stort skrap på ytan. Den handlar mer om att smutskasta oliktänkare än att faktiskt loda på djupet och visa på och referera till all den samlade kunskap om lärande som finns hos vår lärarkår och inom den pedagogiska forskningen. Att jobba som lärare kräver allt annat än ytliga resonemang. En bra lärare behöver vara mångfasetterad. Ibland krävs det en genomgång, vid en tavla där man kan visualisera det man pratar om samtidigt som man förklarar men man behöver också ha förmågan att handleda en kreativ process (gäller förståss alla ämnen), lära barnen tänka själva istället för att tugga allt till en pure för att sedan hälla in den i 24 (eller förlåt 33) öppna gap. Man behöver vara en auktoritet (vilket inte betyder att man skall vara auktoritär, det ligger en väsentlig skillnad i de två orden). Men samtidigt som man är en auktoritet måste man bygga ett ömsesidigt förtroende och ett tillåtande klimat, alla i klassen skall vara så trygga att de vågar ställa frågan ”varför”, inte hälften, ALLA.

Jag skulle också vilja säga ett par ord om ord. I den rådande skoldebatten används en rad odefinierade ord inte alls som tydliggörare utan snarare som slagträn, två av dem har vi här: katederundervisning och flumskola. Två begrepp som säkert till en början användes för att göra tydligt vad man menade med något men som sedan använts i så många sammanhang att man plötsligt blivit osäker på om de som använder dem verkligen pratar om samma sak. Eller om de faktiskt rent av pratar om samma sak även om de gärna vill påvisa någon form av väsensskild uppfattning i sin iver att fiska röster till sitt parti eller medlemmar till sitt fackförbund.

Jag skulle vilja att den fortsatta debatten om skolan skakade av sig alla tomma slagträ-röstfiske-smutskastar-ord, alla ord som inte har att göra med att vilja bygga en bra skola, en skola för alla. Jag vill att vi lutar vårt resonemang mot den senaste forskningen och mot den pedagogiska vardagen. Jag vill att vi börjar titta på goda exempel i syfte att bygga något bra tillsammans istället för att försöka hitta dåliga exempel i syfte att smutskasta oliktänkare. Låt oss sluta tävla och börja samarbeta.