Jag valde vända Åkessons åsikter ryggen av 3 orsaker:

1. Det är viktigt att inse att demokratin är sårbar och att vara vaksam för när yttrandefriheten övergår i kränkning av mänskliga rättigheter.
2. Vi lever i ett segregerat samhälle, och då talar jag inte om den etniska segregeringen.
3. Jag vet att det visuella är lika viktigt eller kanske viktigare än det talade eller skrivna språket.

1.

Några har uttryckt att detta sätt att visa sitt motstånd är ett hot emot demokratin. Men. Demokratin är sårbar på många punkter och dess absolut mest sårbara punkt är att den har en självutplånande möjlighet inbyggd i sig. Folket som lever i den, vi, kan välja att demokratiskt rösta fram en politik som verkar utplånande på demokratin. Det har en förstås sin fulla rätt till men då skall en också veta att det sedan kanske inte finns något demokratiskt utrymme att ta ett steg tillbaka eller åt ett annat håll. En skall veta att i samma stund en begränsar andra begränsar en också sig själv. Den som hängt med på högstadiets historielektioner eller, som jag, tagit igen kunskaperna på senare år, vet att det har hänt förut. Folkvalda har utnämnt sig själva till enväldiga ledare och sedan inskränkt rättigheterna för dem som valde. Till och med skickat hela grupper av människor och oliktänkare i döden. Jag behöver kanske inte nämna några namn. Med denna vetskap är det viktigt att våga stå upp för demokratin genom att vända ickedemokratiska värderingar ryggen, även då de är demokratiskt framröstade. Det är inte bara vår rättighet att göra så utan även vår skyldighet. Anser jag. Trots min ambivalens inför hur jag skulle handla då Åkesson besökte vår plats kom jag slutligen fram till just detta. Det är min skyldighet att vänligt men bestämt visa att det här utrymmet vill jag inte ge i den demokrati jag tror på. En måste vara uppmärksam på när den yttrandefrihet vår demokrati innefattar övergår i brott mot mänskliga rättigheter eller i diskriminering.

2.

Det samhälle vi lever i och har byggt tillsammans är segregerat, på många plan och ur många perspektiv. Kön, samhällsklass, etnicitet, ålder och inte minst åsiktsmässigt. Vi människor vistas oftast i väldigt homogena grupper. Ofta grupper där man delar flera olika identifikationsparametrar. Ju längre från grundskolan en kommer desto mer sorterar en in sig själv i homogena sammanhang. Jag arbetar aktivt med att försöka ha kvar heterogenitet i mitt liv. Ett sådant val är tex att inte välja bort människor på grund av åsikter. Inte från sociala medier och inte från mitt privatliv. Jag brukar säga att jag vill skilja på människa och åsikt, eller människa och handling. Det finns människor som gjort saker och som tycker saker jag inte håller med om eller vill stå bakom, men som jag fortfarande tycker väldigt mycket om. Jag själv har också gjort saker och sagt saker jag själv inte ställer mig bakom, men jag kan inte sluta umgås med mig för det. Jag kan bara ödmjukt tillåta mig själv att ständigt vara i rörelse och ge mig själv utrymme att ändra åsikt. Jag minns hur det var när det i början av nittiotalet blev flyktingförläggning på den lilla ort där jag bor. Hur de vuxna ojade sig över att de som skulle komma, ”invandrarna”, var fler än antalet invånare i vår lilla by. Hur de skulle ”ta över”, hur vi skulle trängas bort. Vi var hotade. Jag minns också hur vi unga upprepade de vuxnas fraser och hur det växte fram främlingsfientlighet bland oss tonåringar. Detta vände dock ganska snabbt då vi insåg hur kul det var att spela biljard och hänga med ungdomarna på förläggningen. Hur de berikade vår vardag med sin närvaro och sina erfarenheter. Det jag vill poängtera är hur lätt det är att oreflekterat bli kvar i och reproducera åsikter i den egna homogena gruppen. Hur lätt det är att bli kvar i och hävda sin åsikt för att det är just den åsikten som är normen i min lilla grupp. Och i min lilla grupp är jag trygg. Om vi unga istället valt att ta till oss allt som vuxenvärlden sade och svalt vår nyfikenhet på dessa nya människor, då hade det kunnat bli en helt annan historia. Nyfikenhet. Men nu blev det inte så, det blev istället både roligt och spännande. Och inte var det någon av oss som blev utträngd och inte var det någon fråga om att dessa människor som kom till vårt land och vårt lilla Svenshögen på grund av oroligheterna i forna Jugoslavien och Somalia kom för att ”ta över”. Så, jag vet hur lätt det är att reproducera andras åsikter utan att själv reflektera och jag vet att om en aldrig utsätts för andra grupper och åsikter än de en själv tillhör och förespråkar så tror en att det är normen för själva varandet. Att allt som avviker är ett hot. Av den anledningen försöker jag leva efter en idé om varje människas rätt att ändra åsikt, att utvecklas. De sammanhang som får människor att utvecklas är ofta sammanhang som är heterogena och trygga men som ändå har någon form av friktion som får mig att tänka ett steg till, att pröva nya perspektiv. Jag besökte Åkessons tal och vände honom ryggen för att bidra till att skapa ett heterogent sammanhang och för att fredligt och tryggt stå upp för och visa på hur många vi är som inte står bakom Sverigedemokraternas rasistiska politik. Det var en lugn tillställning och Åkesson fick sitt lagstadgade talutrymme.

3.

Men förutom styrkan i att skapa heterogenitet på homogena platser så är det något annat viktigt som sker i den visuella upplevelsen. Jag arbetar dagligen med visualitet och lärande. Jag undervisar i visuell kommunikation, visuell litteracitet och bilddidaktik. Idag med vuxna men tidigare med barn och unga. Inte en dag går jag hem från mitt arbete utan att ännu en gång kunna konstatera hur viktigt det visuella är för hur vi tolkar, värderar och sedan medskapar den värld vi lever i. Speciellt under den tid jag arbetade med unga vuxna blev det tydligt för mig hur viktig den visuella upplevelsen är för lärandet och förståelsen av det egna jaget i förhållande till gruppen, samhället och världen. Vi arbetade nästan uteslutande upplevelsebaserat men insåg snart att det fanns en massa andra mer abstrakta strukturer som inte lika lätt gick att uppleva genom ett studiebesök. Kanske för att man själv befinner sig så mitt i det eller för att man själv är en så liten del av det som helhet. Dessa strukturer behöver synliggöras med visuell och symbolisk, representativ kommunikation. Ett sådant exempel är tiden. Vi upptäckte att många av de ungdomar vi arbetade med och som hade svårt att komma upp på morgonen, svårt att se hur terminen hängde ihop och var upplagd, svårt att hitta sig själv och sätta in sig själv i ett större sammanhang i själva verket inte hade särskilt bra uppfattning om tid. Det handlade alltså inte enbart om bristande motivation utan även om brist på förmågan att se sig själv som en del av ett större sammanhang, relationer och tid. Vi arbetade sedan aktivt med att visualisera tiden genom att ha terminen i sin helhet på en vägg, vi dokumenterade vad vi gjorde på dagarna och satte upp fotografier på tidslinjen, vi drog linjer mellan olika händelser och fyllde tillsammans på med ytterligare fakta kring det vi varit med om. På så sätt blev det synligt att det vi gjorde hade betydelse och det blev synligt hur dessa olika betydelser hängde ihop. Det blev synligt att en tredjedel av terminen hade passerat då flera av ungdomarna trodde att vi just hade startat. Ett annat exempel på abstrakta förhållanden som är svåra att synliggöra med enbart tal och skrift är hur min lilla homogena grupp förhåller sig till andra grupper. Umgås jag enbart i grupper där de flesta tycker samma så kommer jag att se dessa åsikter som norm oavsett om den grupp jag tillhör är liten i förhållande till andra grupper eller ännu större helheter, och oavsett om det jag tycker är etiskt övervägt och vetenskapligt eller statistiskt berättigat eller inte. Jag tror att man oftare behöver visa på åsiktsskillnader mer påtagligt och bildligt. Lugnt och stillsamt, utan argumentationer och debatter utan genom olika former av samtal. Att visuellt visa på att vi är många som tycker annorlunda. Det talade och skrivna språket är en så liten del av våra samlade kommunikationsmöjligheter. Det visuella är en samtalsform. Jag vägde för och emot många gånger innan jag slutligen bestämde mig för att åka till torget i Stenungsund och vända Åkesson ryggen. Vad jag kom fram till var att jag fredligt men visuellt ville säga ”hej, jag är som ni, men jag tycker inte som honom där”.

Att vända ryggen mot Åkesson innebar nämligen också att vända ansiktet mot de som tittade på talaren. Ett möte jag upplevde som fint och inte på något vis hotfullt varken mot demokratin eller oss människor emellan. Jag var alltså där för att ta avstånd från en åsikt och för att närma mig en grupp människor. Människor jag tycker om och respekterar men som ibland har åsikter jag inte vill ställa upp på. Även Jimmie är en av dessa människor.