11.11.2008

stagnation

känner mig utanför ensam och bortglömd
vill vara med

vill vara där utveckling sker i rasande fart

här sker utveckling långsamt…
…trots högt tempo

1 kommentar:

Johanna sa...

Hej!
Jag blev så glad över att du lämnat en komentar till mig.

(Jag skrev just ett jättelångt meddelande till dig som bara försvann när jag skulle publicera det.Å vad arg jag blev att jag inte sparat det).

Ja hur gör man, som du sa i din komentar.
"Hur sjutton skall man bära sig åt för att skapa ett intresse för dessa delar av processen"?

Jag befinner mig fortfarande till viss del i bubblan som du beskrev. Men många tankar och upplevelser har jag.

Om eleverna får en erfarenhet av den rikedom och meningsfullhet som skapas när samtalet vidgas och man tar del av varandras arbeten och tankar om livet. OM de kan uppleva att det vi gör på lektionerna i skolan berör dem. Då kanske är de villiga att anstränga sig.

Jag har ett exempel.
Efter mitt utvecklingsarbete i LAU 310 (där de jobbade med gruppen son process och metod, med tanke på det jag upplevt på hdk). Fortsatte min lokalalärarutbildare att eleverna fick ge varandra respons under arbetets gång. Hon var aldeles tagen av vad det resulterade. De gav varandra engagerat respons och kritik på ett sätt som hon trodde sig själv inte klara bättre. Just också att det inte var läraren som .... utan kurskamraterna.

Jag blev så glad när hon berättade. Hon är en fantastisk lärare men undervisningen har tidigare fokuserat ett individuellt lärande. Här öppnades en ny värld för henne och hon såg potensialen. Eleverna tykte det var spännande. Inte att glömma gick dessa elever i nian.

Johanna