INVIGNINGSTAL KONSTVANDRINGEN SÖDRA BOHUSLÄNS SAMLINGSUTSTÄLLNING GALLERI KOCH 2011

Kära konst– och kulturälskare!

På Hornsgatan 20 i Stockholm huserar SKL Sveriges kommuner och landsting.

Där sitter en direktör och formulerar följande mening, pass på nu:

”Det finns i samhället ett ökat intresse för kultur…

och en tilltro till dess betydelse…

för kreativitet, innovation och entreprenörskap.”

Jag önskar att vissa ord hade en inbyggd alarmsignal när de uttalas, så att vi blev uppmärksamma på marknadskrafternas successiva invasion – eller ska vi säga kontamination – av det svenska språket. Med en sån ringklocka hade det låtit så här:

”Det finns i samhället ett ökat intresse för kultur och en tilltro till dess betydelse för kreativitet, innovation (pling pling!) och entreprenörskap (pling pling pling!).”

Kanske skulle det ha plingat också vid ordet ”kreativitet” eftersom det har blivit ett älskat modeord som håller på att förlora sitt innehåll. Språket tunnas ut tills inget återstår.

Vidare säger samma direktör på Hornsgatan 20:

”kultur och kreativa näringar (pling) sysselsätter (pling pling) många mänskor och uppvisar högre tillväxttakt (PLING)…än ekonomin i övrigt.

Jag vet inte om det går att uppfatta vad som sägs, pga allt plingande, men jag fortsätter ändå:

”Kreativitetens betydelse ökar som råvara för de kreativa näringarna.”

Bli inte ledsna nu om ni inte förstår meningen med alla dessa ord. Det är inte meningen att man ska förstå dem.

Dessutom skäms man lite för ordet råvara och därför sätter man det inom citationstecken och då blir det såhär:

Kreativitetens betydelse ökar som ”råvara” för de kreativa näringarna.

Nu är det så att hur mycket man än förminskar ordens betydelse, så hörs ändå alarmklockans klämtande. Vi befinner oss i marknadskrafternas och entreprenörernas tid.

I penningtransaktionernas landskap – där det finns råvaror, näringar och tillväxttakt.

I den japanska haiku–diktningen med sina 17 stavelser möter vi människans förgänglighet. Körsbärsblommen faller, träden avkläds. Döden andas över haikudiktarens axel. Lyssna här på Tomas Tranströmer:

"Kraftledningarna

spända i köldens rike

norr om all musik"

– det här skriver han med haikuns stränga krav på 5 + 7 + 5 = 17 stavelser!

"Kraftledningarna (5)

spända i köldens rike (7)

norr om all musik" (5)

Vad Tranströmer gör är något ingen direktör i Sveriges Kommuner och Landsting skulle kunna formulera eller ens tänka ut: att gestalta döden i det "köldens rike" där de elektriska kablarna är spända som stålblank energi, i kraftledningarnas tonlösa notlinjer.

Han fångar tystnaden som uppstår då mänsklig kommunikation reduceras, och det enda som härskar är den positivistiska konstgjorda tekniken - i ett dödens landskap.

Positivismen med det stela leendet hos de dödsförskräckta!

Kanske gestaltar Tomas Tranströmer den statliga och regionalstyrda kulturpolitiken.

"Kraftledningarna

spända i köldens rike

norr om all musik"

Tre begrepp håller på att infektera våra hjärnor: Tillväxt, Hållbarhet och Resultat.

Tillväxt eller rent av Ökad ekonomisk tillväxt. Igår till förmiddagskaffet åt du en liten madeleinekaka. Idag köper du en kanelbulle stor som en ordinär desserttallrik och i morgon en jättelik amerikansk blåbärsmuffins.

Det förstår en barnunge att ett samhälle som bygger på ökad ekonomisk tillväxt förr eller senare drabbas av elefantiasis. Eller ska vi säga att vi går mot en kapitalistisk härdmälta.

Och så Hållbarhet. Ett hållbart samhälle, hållbar utveckling, hållbar ekonomi, hållbar miljöpolitik...

Bäst–före–datum: evigheten.

Kärnkraftsavfallet ska förvaras i 100.000 år. Alla vet att det är orimligt. 10 istider ska trycka ner och välta omkull urberget.

Hållbar kulturpolitik! Skojar du? En kultur, en utveckling måste ju bygga på ett ständigt ifrågasättande och ett uppror mot allt gammalt – som ska visa sig bli ohållbart i längden.

Och slutligen: maktens jakt på det mätbara – Resultatet!

Genom att redovisa kulturens vinster i kronor och ören förvandlas yttrandefriheten till en vara!

Men det värsta är kanske inte ordens grepp om tanken Det olyckliga är att begreppen håller på att slå rot långt inne i kulturpolitikernas hjärnor och att kulturarbetet förgiftas.

De styrande i kommun, landsting och stat nöjer sig inte längre med att formulera en kulturpolitik. Man vill nu kontrollera konsten för att själva utforma kulturen! Det är sånt som sker i totalitära stater. Men se upp! Parollen tycks vara: Burfånga konstnärerna! Var sparsam med utfordringen, bjud dem på socker och dressera dem att springa efter vinstintressena.

I ett pressmeddelande från Kulturdepartementet läser jag:

”Regeringen har i dag beslutat om en handlingsplan för kulturella och kreativa näringar. Handlingsplanen är en del av en långsiktig satsning på totalt 73 miljoner kronor under 2009-2012.

Syftet med handlingsplanen är att skapa goda förutsättningar för entreprenörer och företagare inom kulturella och kreativa näringar att utveckla sina affärsidéer och företag samt förbättra lönsamheten.”

För cirka 500 år sen skrev Arakida Moritake följande haiku:

Fallen körsbärsblom

på återfärd till grenen -
Ah - blott en fjäril!

Just nu är klockan 18:20 i Tokyo och solen är på väg ner.

Hälsoministeriet i Japan påpekar att man observerat radioaktivitet i vattenledningsvatten, i mjölk och i spenat.

Å andra sidan är strålningen så låg att även om man äter ett kilo japansk spenat varje dag i ett års tid får man inte i sig högre strålningsdos än vid en vanlig röntgenundersökning. Och vem vill äta så himla mycket japansk spenat?

Samtidigt låter tjänstemännen meddela att man till följd av den japanska kärnkraftsolyckan har hittat förhöjda halter av radioaktivitet också i krysantemumblomman.

I Strindbergs Ett Drömspel befinner sig Indras Dotter tillsammans med Diktaren i Fingalsgrottan och hör Vindarnas klagan. Det är synd om mänskorna. När den hemlighetsfulla dörren med fyrväpplingen öppnas får hon se hur representanter för de fyra fakulteterna råkar i luven på varann om världsgåtans lösning. Pjäsen slutar med att hon tar med sig Diktarens klagoskrift in i det växande slottet, som börjar brinna. På slottets tak slår blomknoppen ut till en jättelik krysantemum.

I katolicismens symbolvärld representerar krysantemumblomman död och pånyttfödelse.

Krysantemum har alltid haft en särställning bland de asiatiska örterna. Rötterna kokas och äts mot huvudvärk, unga skott blandades i sallader och av blommorna brygger man te.

Till Japan kom blomman på 700–talet e.Kr. och blev upphöjd till kejsarens symbol, märk väl i ett land där kejsarfamiljen är gudomlig. Den röda pricken mitt på Japans flagga är en stiliserad krysantemum.

”Drick daggen från magnolian under morgonen

och ät krysantemumblommans fallande kronblad på kvällen”

så skaldar den kinesiska poeten Qu Yuan omkring år 300 f. Kr.

Det är alltså inte helt oviktigt när hälsoministeriet i Fukushima meddelar att man funnit krysantemerna kontaminerade av radioaktivitet.

Krysantemumblomman hittar vi ju som bekant i blomsteraffärerna också här i Sverige,. Den är lätt att driva upp från frö, men det går också föröka den med sticklingar. Bästa tid för plantering är våren, dvs precis just nu. Några veckor innan äppelträden blommar.

Vad har vi förresten för årstid i Fukushima just nu?

Japan har fyra årstider precis som Sverige.

Under juni månad är det "Tsuyu", regnperiod och under juli och augusti kan det bli upp mot 42 grader varmt med mycket hög luftfuktighet. Sen kommer hösten precis som här då löven ändrar färg, som om lövkonstnären tröttnat på det gröna i avvaktan på det vita.

Men den vackraste tiden är april, då körsbärsträden blommar. Det är precis just nu. Flygtiden härifrån och till Tokyo är sisådär 12 timmar om man åker över Helsingfors. Lägg till 3½ timmar så är du i Fukushima.

Vad ska vi göra med allt detta?

Och vad ska vi göra med de nordafrikanska torgen där man just nu i vårens tid skjuter demonstranterna.

Och vad ska vi göra åt att krysantemumblomman blir allt mer självlysande ju mer havsvatten man häller på reaktor 2 – krysantemum som dessutom är en av de effektivaste växterna på att ta upp och binda bensen ur luften.

Bensen som är ett aggressivt och cancerframkallande ämne som uppstår när natriumbensoat möter askorbinsyra.

Natriumbensoat som är ett konserveringsmedel E211 som vi hittar på svenska matvaruhyllor.

Och askorbinsyra som finns så rikligt i svenska äpplen – – – och därmed i svenskt äppelmos som ju innehåller konserveringsmedlet natriumbensoat. Allt hänger ihop!

Vad gör vi? Jag föreslår att vi planterar våra egna äppleträd! Och kokar själva små mängder äppelmos utan konserveringsmedel. För vi vill inte ha ett hållbart äppelmos!

Och ingen upplevelseindustri i världen kan slå ett blommande äppelträd!

”En morgon står trädgården full av tankfulla andeväsen.

Det är äppelträden som blommar.”

skriver Sven Delblanc i boken ”Livets ax”:

Snart är det äppelblommans tid. Äppleblommorna som bjuder på den generösa mångfalden i paletten: De kärleksfullt kaxig röda blomknopparna hos Himmelstalund. De milt blekrosa hos Sävstaholm. Celliniäpplets blomknopp är blygt gulrosa medan Sparreholm klär sitt träd i fräckt grönrosa kostym.

Planteringstiden är både höst och vår, men mest pålitlig är våren, och runt trädet planterar vi sticklingar av krysantemum från tiden före 11 mars 2011. Och det gör vi för att hylla livet när tjälen gått ur jorden i köldens rike norr om musiken.

Uppflugen i ett äppelträd ropar jag:

Bort, bort från barbariet, bort från den sjuka dumheten, kortsyntheten, vinsttänkandet, bort från Girigheten! Bort från entreprenörerna. In i de godas experiment, in i förändring, bort från det statiska bokstavstrogna ortodoxa, fundamentalistiska in i det humana omtänksamma, solidariska, bort från den ekonomiska spekulation en och fallskärmarna. Vi vill ha luft, barn och medkänsla och rättvisa, ni vet som vi trodde på ända sedan den franska revolutionen.

Och det är konsten som utan risk kan pröva alla dessa värden. Det är den goda skaparkraften som skulle kunna göra jorden beboelig igen. Kultur som mänskans värn mot barbariet!

Är det för stora ord? Låt oss titta här omkring. Här i rummet!

48 fantastiker som trotsar den snöda vinningens moral. Och det är ju inte bara de. Vi känner ju alla till att det smygs med dikter i skrivbordslådorna, att färgtuber kläms och dukar spänns så fort ungarna är lagda, och det knäpps med kameror och dunkas i vävstolar, det knådas i lera och och viskas och ropas på folkets–hus–scenerna…överallt. Hammarens slår mot silverämnet, glasbubblan blåses över härden, drejskivans snurrar, en sjudande skaparkraft som pågår pågår pågår!

Här inne finns spjutspetsarna, de djärvaste, de som inte låtit självkritiken och marknadskrafterna bedöva drömmarna. Hur många av alla dessa runt Galleri Kocks väggar och ute på golvet här – hur många tror ni kalkylerar med de 73 miljoner som staten satte till för att främja – eller ska vi säga tämja – kulturlivet.

Jag lovar: ingen! De flesta kände inte ens till dem!

Men här inne är manifesterat det som finns där ute i ateljéerna och verkstäderna: Lusten, tvekan , tvivlen, smärtan, oron, envisheten. Och de enastående gudabenådade ögonblicken då himlen jublar – när materialet följer känslan och känslan följer materialet!

Och därmed förklarar jag Galleri Kochs utställning över Konstvandringen 2011 för invigd!

Carl Otto Evers