EN BRA LÄRARE SKALL VARA STRÄNG?

På den tiden då jag var 16-18 år och om någon frågade mig hur en bra lärare skulle vara så kunde jag svara. ”Den skall vara sträng och rak”. Så var det många som sade om vår svensklärare, hon var så bra, hon var sträng och rak, och jag höll med eftersom de som sade så var de som hade bra betyg i svenska. Jag tänkte nog att de hade fattat något jag inte fattat, bäst att hålla inne med den egna åsikten. Men vad jag ser idag är att just den där strängheten var det som gjorde att jag aldrig riktigt vågade fråga ”varför?”, ”Varför är just den uppsatsen du just läste högt bra. Vad gör att den är bättre än våra andras uppsatser?” En sådan fråga hade kunnat resultera i att jag fått hjälp att reda ut tempus, dramaturgi och en massa andra bra att veta grejer för sammanhanget. Men de bitarna lämnades jag själv att lösa, utan någon som helst vägledning, ja till och med utan att ens få veta att det fanns något att lösa. Eftersom klassen väl svarade mot teorin om normalfördelning så sågs jag förmodligen mest som ”en sådan där elev som har betyg 2 i svenska”, allt var enligt ordning, en del var helt enkelt mer praktiskt lagda och alltså inte särskilt teoretiska. Snäva och enkla teorier är bra att bygga sin pedagogiska profession kring, det blir liksom enklare så… för pedagogen.

Jag skall berätta för er om två lärare i matematik. Den ene heter Bengt Niklasson och undervisade på Ljungskiles Folkhögskola då jag gick där mellan 2000-2002 (han finns förresten kvar där än idag). Den andre minns jag inte namnet på men han undervisade på Magnus Åbergsgymnasiet i Trollhättan då jag gick där mellan 1992-1995. Jag minns alltså inte namnet på den sistnämnde men jag minns väl att han aldrig kunde besvara frågan ”Varför?”, han var nämligen av den mindre stränga sortens lärare så där vågade man alltså i alla fall ställa frågan. Han hade tyvärr andra brister som pedagog. Han kunde inte förklara sitt ämne. Han var säkert en fenomenal matematiker, det betvivlar jag inte, men frågan ”Varför?” kunde han alltså inte besvara. Man skulle sitta och räkna i sin bok, gjorde man bara talen tillräckligt många gånger så skulle man klara provet, att veta varför pi var 3,14 var onödig kunskap, kunskap på en alldeles för hög nivå för lilla mig. Jag gick ur gymnasiet med ett G i matematik, jag skulle komma in på högskolan, det var det som betydde något, inte att jag förstod matematik.

Efter att ha fått mitt första barn och jobbat några år på ett tryckeri bestämde jag mig för att åter börja studera. Kanske skulle jag bli lärare, kanske något annat, men på tryckeri ville jag inte jobba resten av livet. Jag kom förstås inte in på Högskolan eftersom jag gått Estetsik-Praktisk Linje (jag gick i den gamla gymnasieskolan (innan 1994), den som är oroväckande lik den nya vi nu har framför oss). Jag sökte till Ljungskiles folkhögskolas Naturvetenskapliga linje och läste där in naturvetenskapligt gymnasium på två år. Det var alltså där jag träffade Bengt. Bengt kunde förklara! Det fanns inte tillstymmelse till suckar vid frågan ”Varför?”. Bengt gick tvärt om igång, han rent av studsade av glädje framme vid tavlan (undrar om han inte till och med tuggade lite fradga) då han fick tillfälle att härleda ett problem ända tillbaka till någon gammal teoretiker (märk väl, jo jag skrev just ”framme vid tavlan”… längre fram kommer jag till varför jag ville poängtera just detta). För mig som alltid varit i stort behov av att se hur saker hänger samman, förstå dess helhet (till min mammas stora förtret, förlåt mamma för symaskinen jag skruvade isär… jag hävdar dock fortfarande att jag hade fått ihop den igen om du bara låtit mig jobba färdigt), började det långsamt lossna då bit för bit blottlades för mig. Att jag äntligen förstod matematiken gjorde att även fysiken och kemin blev lättare. De ämnena hade jag gillat enda sedan högstadiet, men då det blev fråga om lite större uträkningar så hade jag tidigare tappat även där. Detta lyckades alltså Bengt vända på, med engagemang och kunskapen att besvara frågan ”Varför?” samt förmågan att skapa ett klimat där frågan över huvud taget blev ställd. Han hade även en annan viktig egenskap. Han kunde förklara saker på många olika vis. ”Nehä, och du förstod inte den… ja men om vi ser det såhär…” (alltid med ett leende) han ritade modeller, pratade om dem i metaforer som gjorde att man kunde sätta kunskapen i ett sammanhang.

2002 sökte jag till lärarutbildnignen i Göteborg. Jag tänkte mig bli lärare i slöjd och Fysik alternativt slöjd och Teknik. Det blev tillslut slöjd och Bild (då man fick en bildinriktningt i Göteborg). Tiden på Ljungskile Folkhögskola hade gjort att jag hade tagit ikapp en hel del saker som jag missat under grundskola och gymnasie. Det var dock en sak kvar; jag hade inte riktigt fullt ut hitta mig. Det gjorde jag under min tid på Bildinriktningen på HDK i Göteborg. I de konstnärligt gestaltande kurserna fick jag djupdyka i mig själv, gräva runt i allt som varit, koppla det till teori och låta det utkristallisera sig till nya tankar. Den här delen av min utbildning vill jag inte vara utan, det var en mycket viktig tid, rent av livsviktig. De gestaltande projekten väckte en otrolig nyfikenhet hos mig. En nyfikenhet som jag kände igen för att jag haft den tidigare men som någonstans på vägen genom högstadie och gymnasie gått förlorad. Jag som nästan inte läst en bok genom hela min senare skoltid började läsa, och jag läste mycket. Jag som inte vågat lita på varken min verbala eller min skriftliga förmåga fick plötsligt lust att uttrycka mig med ord i skrift och tal. Utan de estetiska lärprocesserna hade jag kanske fortfarande trott att kunskap är lika med fakta som man lär sig till ett visst datum för att få ett visst betyg eller omdöme vars enda uppgift är att öppna eller stänga nästa dörr i livet. Nu vet jag att kunskap är så mycket mer än så. Att lära är att bygga en identitet, att vidga sin erfarenhetszon. Att lära sig lära är att förstå att jaget och världen är föränderlig, så också kunskapen.

Bengt ja, jag lovade att återkomma till honom, han stod där framme vid tavlan… och när jag skriver det så slår det mig att förespråkarna för det som i debatten har kommit att kallas ”katederundervisning” förmodligen tänker, ”ja men där ser du, det är så en bra lärare skall vara, den skall stå där framme och undervisa”. Och motståndarna tänker förmodligen, ”huva, hon som skriver den här texten förespråkar den gamla skolan, där eleven är ett tomt krus som läraren skall fylla”.

Men till er som tänkte så vill jag säga; ni har fel, båda två. Jag tycker att den skoldebatt som just nu förs är ett enda stort skrap på ytan. Den handlar mer om att smutskasta oliktänkare än att faktiskt loda på djupet och visa på och referera till all den samlade kunskap om lärande som finns hos vår lärarkår och inom den pedagogiska forskningen. Att jobba som lärare kräver allt annat än ytliga resonemang. En bra lärare behöver vara mångfasetterad. Ibland krävs det en genomgång, vid en tavla där man kan visualisera det man pratar om samtidigt som man förklarar men man behöver också ha förmågan att handleda en kreativ process (gäller förståss alla ämnen), lära barnen tänka själva istället för att tugga allt till en pure för att sedan hälla in den i 24 (eller förlåt 33) öppna gap. Man behöver vara en auktoritet (vilket inte betyder att man skall vara auktoritär, det ligger en väsentlig skillnad i de två orden). Men samtidigt som man är en auktoritet måste man bygga ett ömsesidigt förtroende och ett tillåtande klimat, alla i klassen skall vara så trygga att de vågar ställa frågan ”varför”, inte hälften, ALLA.

Jag skulle också vilja säga ett par ord om ord. I den rådande skoldebatten används en rad odefinierade ord inte alls som tydliggörare utan snarare som slagträn, två av dem har vi här: katederundervisning och flumskola. Två begrepp som säkert till en början användes för att göra tydligt vad man menade med något men som sedan använts i så många sammanhang att man plötsligt blivit osäker på om de som använder dem verkligen pratar om samma sak. Eller om de faktiskt rent av pratar om samma sak även om de gärna vill påvisa någon form av väsensskild uppfattning i sin iver att fiska röster till sitt parti eller medlemmar till sitt fackförbund.

Jag skulle vilja att den fortsatta debatten om skolan skakade av sig alla tomma slagträ-röstfiske-smutskastar-ord, alla ord som inte har att göra med att vilja bygga en bra skola, en skola för alla. Jag vill att vi lutar vårt resonemang mot den senaste forskningen och mot den pedagogiska vardagen. Jag vill att vi börjar titta på goda exempel i syfte att bygga något bra tillsammans istället för att försöka hitta dåliga exempel i syfte att smutskasta oliktänkare. Låt oss sluta tävla och börja samarbeta.