Vägarbete...

INLEDNING
Det är valår i år. Partiledardebatterna avlöser varandra i medierna och utbildningsområdet är ett hett diskussionsämne. Senast var det Maria Wetterstrand vs Jan Björklund i svt:s Agenda. Björklund pläderade som vanligt för ordning och reda, fler och tidigare betyg och mer tyngdpunkt på ämnena matematik, svenska, engelska och om hur illa vi ligger till i internationella kunskapsmätningar medans Wetterstrand kontrade med vikten av kreativitet och kritiskt tänkande och pratade om hur bra i vi i Sverige är på dialog och elevinflytande, ”är det verkligen den Kinesiska skolformen vi bör sträva efter här i Sverige?”. Björklund lutar sig mot att ”detta är vad föräldrarna vill ha” medans Wetterstrand hänvisar till den senaste forskningen, utan att referera. Björklund svarar med att det går att hitta forskning som stödjer båda ståndpunkterna (även han utan att referera), och visst har han rätt i det… men vad får vi egentligen ut av de här debatterna? Vad blir egentligen tydligare? Vad menar Wetterstrand egentligen med kreativitet och vad menar Björklund egentligen med kunskapsmätning?

Egentligen är allt väldigt otydligt nära på abstrakt. I den här texten struntar jag i att försöka ge mig på att förklara vad Björklund egentligen menar, jag har fortfarande inte hittat den forskning som han lutar sig mot, men jag vill gärna reda ut vad Wetterstrand menar,,, men ur mitt perspektiv. Dels för att jag själv använder de där argumenten och dels för att det verkar finnas en hel skolvärld och ett helt samhälle som vill få en konkret förklaring på vad det är som är så viktigt.

Den allmänna uppfattningen, eller den som man oftast hör är att de estetiska lärprocesserna skall göra skolan roligare. Det kan förståss ligga något i det men samtidigt är det en mycket ytlig förklaring och ett ganska svagt argument för varför detta slags lärande är just viktigt. Om det enda argumentet för estetiska lärprocesser är att det skall vara roligt så står vi snart där och munhugger med någon annan som menar att det faktiskt inte kan vara roligt hela tiden, ”livet är inte roligt jämt”. Och än värre, om eleverna tror att det estetiska lärandet bara är till för att göra skolarbetet roligare, hur motiverar vi då den som inte känner sig hemma och trygg i de kreativa processerna och de gestaltande kommunikationsformerna, och därmed kanske tycker att det är ganska tråkigt.

Vi som jobbar med bild och estetiska lärprocesser i skolan kan förståss sätta fingret på och ge en förklaring till vad man lär och hur man kan använda sina kunskaper. Eller kan vi det? Kan alla det? …och spelar det någon roll om vi kan förklara, om varje elev sedan möter andra lärare och vuxna som lever med föreställningen om att bild är ett roligt inslag i allt det andra viktigare, allt det andra som är det som räknas.

Javisst, det är valår i år. Men det är valår varje år. Vi väljer att stå tillbaka när estetisk verksamhet tas bort som kärnämne på gymnasiet, vi väljer att inte ställa oss upp och skrika när matematik och svenska beläggs med meritpoäng, vi väljer att inte visa vad vi gör och konkret förklara nyttan av vad arbetet resulterar i. Vi väljer hela tiden.