Om skolan och valfriheten.

Funderingar kring Rothsteins bok "Vad bör staten göra?"
Demokratins svarta hål beskrivs som ett av tre grundproblem med den svenska välfärdsmodellens ”högkvalitativa standardlösningar”. Demokratins svarta hål uppstår enligt Rothstein då medborgaren tvingas godta statligt bestämda organisationers tjänster. Man ”hamnar i händerna på fältpersonalens inställning, ambition och attityd”, något som är svårt att styra centralt av dem som medborgaren godkänt genom de demokratiska valen. Det är just den begränsade valfriheten som skapar det svarta hålet. Rothsteins lösning är att staten lejer ut tjänster till privata bolag. Hans medicin lyder alltså ökad konkurrens. Men jag funderar på om privatisering verkligen är enda sättet att skapa valfrihet och om den ekonomiskt styrda konkurrensen i själva verket för mer ont med sig än gott. Hur mycket vill vi offra för vår valfrihet? Jag tänker att en marknad där det finns ett ekonomiskt vinstintresse riskerar att fyllas med en mängd produkter med samma innehåll men olika förpackning. Förpackningar som i slutändan bekostas av konsumenten. Jag tror liksom Rothstein på konkurrens men inte ekonomisk sådan. En känd konstnär Joseph Beuys har sagt att ”Kreativiteten är det verkliga kapitalet” och jag tror att det ligger mycket i detta. I min värld skulle skola, vård (och eventuellt en del andra saker) bekostas och genomföras av staten men medborgaren skall ha rätt att välja t.ex. skola eller vårdcentral. På så sätt skulle det uppstå en konkurrens som gynnar kvalitet, och eventuell ekonomisk vinst skulle gå tillbaka in i systemet och ge möjlighet till vidare utveckling och ytterligare kvalitetshöjning. Istället för att sälja ut skola och omsorg och låta skattemedel i form av skolpeng gynna en vinsttörstande marknad får man ett slutet system med goda utvecklingsmöjligheter.
Rothsteins resonemang om den solidariske individualisten köper jag till viss del. Jag tror inte heller att människan i grunden är egoistisk. Jag tror dock att den valfrihet som dagens ”individualister” tror sig ha till stor del är inbillad. Man tror sig ha valfrihet för att man är fri från staten, istället blir man slav under kapitalet vilket ställer mycket större krav på medborgaren i form av kritiskt tänkande och förmågan att analysera och utvärdera sina val. I en värld där ALLT skall väljas finns också stor riks att det genomförs många, väldigt många, oreflekterade val vilket såklart utnyttjas av marknaden.
Rothstein menar att fyra villkor måste uppfyllas för att man skall kunna genomföra hans förslag om en välfärdsstat kombinerad med valfrihet och konkurrens genom privatisering: 1) Alla serviceprodukter måste följa samma regler vad gäller kvalitet och standard. 2) Icke-offentliga serviceproducenter få inte ta ut en högre avgift än de offentliga producenterna. 3) Samtliga serviceproducenter måste dela ansvaret för ”de kostsamma och besvärliga fallen”. 4)Producenter får inte ges rätt att avstå en kund på grund av ras, religion, kön eller social tillhörighet. Men hur tänker han här. Om villkoren 1 och 2 följs så har jag svårt att se hur man skall åstadkomma den konkurrens som Rothstein så varmt förespråkar. Villkor 3 ser jag som ytterst svårt att styra. Vem skall hålla koll på detta och vem bedömer vad som är särskilt kostsamma och besvärliga fall? Något som han själv till och med ifrågasätter. Villkor 4 är kanske det som ändå blir lättast att efterfölja eftersom dessa frågor redan finns starkt reglerade i lagstiftning. Det känns som om hela Rothsteins idé kräver en massiv central detaljstyrning och utifrån ett skolperspektiv så frågar jag mig vad detta innebär för den framtida skolutvecklingen?