SJÄLVRANNSAKAN

Jag är helt klart överenergisk (utan att vara psykoterapeut har jag ställt den diagnosen på mig själv).

Just nu jobbar jag med ett gäng ungdomar som är precis raka motsatsen.

Ibland funderar jag på om det är de som ska lära av mig eller om det är jag som borde lära av dem…



…slappna av lite och inte alltid vara så förbannat korrekt och rädd för att göra fel

Och jag tror att jag lärt mig en del av dem, på gott och ont… bara en sådan sak som att jag missat att vi har kurslitteratur… jag hade missat, eller jag har ett svagt minne av att jag visste men på något vis har jag ändå lyckats förtränga. Jag vet inte om jag skall vara lite stolt över det eller om jag skall bli upprörd, slita mitt hår och förbanna mig själv och min tankspriddhet. Min vän Julia, hon som känner mig väldigt väl, hon skulle säga BRA om hon visste.



Boken är i alla fall beställd och kommer vilken dag som helst och efter vad jag läst på mina vänners bloggar så kan jag se fram emot intressant läsning.

____________________________________________________________



Vad gäller mitt arbete med temat så trevar jag fortfarande efter vad jag egentligen längtar efter. Har jag någon stark längtan?



…och det har jag nog.



Jag har en längtan efter att förstå stora saker,,, jag rotar, trevar, vänder, vrider och slår knut på mig själv och tillvaron men utan att komma fram till något mer än att jag förstår ännu mindre. Också utan att lyckas förklara mer än vissa små delar och jag fattar inte hur jag skall bära sig åt för att förstå och förklara helheten.



Jag längtar efter att vara lite modigare, att våga kasta mig in i saker som jag inte är helt säker på att jag reder ut… det här året hade jag till exempel bestämt mig för att ta tag i mina rädslor. Gick ut starkt men fick kalla fötter och drog mig tillbaka. Kanske har jag fått nog av mod för ett tag, kanske måste jag bara få stanna upp och vila i det ny-trygga, det som så nyss var det o-trygga. Kanske måste jag vänta ett litet, litet tag innan jag vågar ta tag i schenskräck och prata-engelska-fobier.

____________________________________________________________



Idag hade jag ett intressant samtal med en ny bekantskap. Vi hade så mycket gemensamt, även om hon hade låååångt mer erfarenhet än mig, men det kändes så skönt att prata med någon som hade samma ”tänk” kring konst och pedagogik… och vi kunde dela erfarenheter och känna igen oss i varandras beskrivningar.



När hon lämnat mig på mitt kontor så förstod jag att allt det där jag sade i början av detta projektet är helt omöjligt för mig att införliva eftersom det skulle innebära ett steg tillbaka… jag är inte samma nu som för fem år sedan… den jag är idag VILL teoretisera, VILL tänka mer och producera mindre materiellt.

Här nedan är ett litet utsnitt ur den text jag skrev i ”brevet” som blev min gestaltning under förra kursen:



Om man ser på pedagogen som en konstnär, Joseph Beuys skulle nog inte ställa sig främmande inför tanken, så kunde man också leka med idén om att eleverna är materialet… ibland har inte materialet de egenskaper som man försökt att föreställa sig i sin planering, sitt skissande. Då måste man lära sig att tänka om, använda en annan teknik eller kanske uppfinna nya… allt för att försöka åstadkomma den perfekta gestaltningen/det ultimata lärandet/en konstruktiv utveckling. Man skulle också kunna se eleverna som medskapare i ett gigantiskt interaktivt verk där framtiden är en ständigt föränderlig gestaltning… förmodligen var det väl just detta Beuys menade då han påstod att ”varje människa är en konstnär”.



Och det är nog så att jag mer och mer börjar se mitt pedagogiska uppdrag som en konstnärlig process och något som faktiskt berikar mitt skapande och gör det meningsfullt/meningsskapande. Konsten och pedagogiken har smält samman och blivit ett och ibland har jag svårt att skilja dem åt. Förut vara jag lite rädd för detta men nu känns det bra...



...till och med ofrånkomligt.