Det finns så mycket som gör mig ledsen och förbannad, så mycket som får mig att vilja förändra. Problemet är att jag inte vill vara där,,, i skolan. Om man ine vill vara i skolan är det inte helt idealiskt att ha utbildat sig till lärare men det finns hopp. Hopp om att lyckas skapa andra sammanhang. Nya platser utanför de gulteglade byggnaderna...
På vems villkor är barn i skolan? Denna plats som dom är förpliktigade att gå till varje dag i tio år eller mer. Tio år är en lång tid om man upplever att man inte passar in. Tio år är en lång tid ur en vuxens perspektiv... ännu längre ur ett barns.
Den här typen av formulär kommer nog de flesta lärare att någon gång stöta på... en del fyller snällt i och tänker att de är ju utbildade och kan ju sin sak. Andra gör som jag och vägrar... undrar just vilken diagnos de skulle ge mig om de fick chansen.
5 kommentarer:
Du skulle få diagnosen ADHDK, det vet du väl.
Ibland känner jag tvärt om att jag skulle vilja ha en ursäkt för att kunna vara den jag är. Ha en ursäkt för att sticka ut litegrann men ändå inte tillräckligt mycket för att diagnostiseras.Jag vet att det låter hemskt.
Jag passade aldrig in i skolan eftersom jag hade så trassligt på annat håll. Jag tampades med andra problem som var större en skolan. Hade det varit en bra skola hade den skolan förberett mig för livet, för verkligheten. Det hade nog varit bättre för mig. Fast jag har ju fått tillbaka senare i livet på ett positivt sätt och jag har fått möjlighet till att läsa och utvecklas. Jag har gjort en resa. Men min skoltid har präglat mig mycket. Den har lärde mig att vuxna struntar i att man har problem och mår dåligt, den lärde mig att det fanns ett rätt och ett fel sätt att tänka. Den fick mig att känna mig dum och värdelös och att jag inte dög till nåt. Den skoltiden var fruktansvärt lång och plågsam.
4,5 år vid universitetet, flög förbi medan 3 år på gymnasium gick i snigelfart.
Blir så full i skratt: Om man tar frågorna och applicerar dem på den typ av lärare man mött under värsta skoltiden så stämmer det mesta in perfekt!
Det är de bitar av skolan som inte var upplagt som klassiska lektioner som man minns. Jag minns när vi fick åka ut i skogen i smågrupper och sova över utan tält. Jag minns när vi satte upp olika pjäser istället för att skriva uppsatser. Jag minns när jag fick möjlighet att föreläsa om barnkonventionen i riksdagen. Jag minns vikarien som berättade om sitt sommarjobb på psyket. Jag minns när jag var lessen och slapp gå på lektion och ist fick sitta och prata av mig. Men hade dessa tillfällen varit så speciella om de inte var avbrott från vardagen? Detta var under högstadietiden och jag upplevde det som om jag blev sedd och att jag kunde påverka. Kanske är det det som är det viktigaste. Kanske är upplägget med lektioner mindre viktigt att förändra. Jag tror ju iof att man måste kunna se utanför skolans ramar, att utvidga skolan till mer än lektioner i olika strikt styrda ämnen. Jag tror att skolan måste vara mer flexibel, att för att ge alla samma chans så måste den bort från sitta stilla lyssna, producera i 40 eller 80 minuter.
Håller helt med dig Glenn och S!!
Ursäkta att jag dröjt,,, blev så mycket att göra så jag kom av mig totalt :)
Drömmaren: Jag tänker att det skall vara okay att sticka ut och inte passa in utan att man för den sakens skull skall behöva diagnostisera hit och dit. Skolan skall vara inkluderande.
Samtidigt har jag erfarit hur kaotiskt det kan bli i ett klassrum där eleverna spretar år femton olika håll och jag skulle vilja åt ett annat… hur man i vissa klasser kanske ägnar tio procent åt tiden i klassrummet år det egentliga lärstoffet medans resten går till annat… det är frustrerande och ibland önskar man nog att alla bara kunde sitta ner och hålla käften och göra som man säger,,, även om man inte uttalar det, dessa stunder skulle man också gladeligen gem dem allihop varsin diagnos så att man bara kunde lägga över skulden på någon annan. Men det kan ju lika gärna vara mig det är fel på, mitt upplägg, mitt sätt att tänka, mitt sätt att vara och bemöta… det är ett evigt självrannsakande som fatiskt kan vara rätt nedbrytande stundtals.
Samtidigt vet jag att många blir hjälpta av att få en diagnos… men jag kan inte låta bli att fundera över hur många som får dessa diagnoser på tvivelaktiga grunder. I samma stund som diagnosen ställs så har man ju också lagt över allt på den enskilde individen… tänker att barnets/ungdomens beteende lika väl kan bero på yttre omständigheter, omständigheter som vi inte lyckas ana oss till.
Det är i alla fall skönt att det alltid finns chans att ta igen senare i livet även om man önskar att ingen skulle behöva det, att alla skulle kunna bli sedda och få utvecklas konstruktivt redan från början.
S: Ja, visst är det underliga frågor. Jag blev helt stum när jag såg dem… visste inte om jag skulle skratta eller gråta liksom.
Glenn: Jag håller med dig! Men tänker också att det finns elever som inte bara har en svacka ibland och behöver ett avbrott… det finns ju dom som aldrig riktigt får till det i relationen till skolan, som kämpar och kämpar med sig själv och sammanhanget men inte lyckas knäcka koden. Hur kan man skapa en skola som inkluderar även dessa utan att stoppa in den i ett fack som resulterar i att man stympar deras chanser till en mängd olika framtidsval? Det tror jag är vad jag tampas med just nu. Många av de förslag du har i slutet av din kommentar är absolut möjliga lösningar men tyvärr verkar det ju som om skolor ibland tenderar att utvecklas åt andra hållet., invecklas i bedömningsmatriser och kontroll.
Vad jag tänker att jag måste göra nu i min roll som pedagog är att försöka hitta de platser där man funnit fungerande metoder och arbetssätt, försöka pilla fram de ljusa sidorna och utveckla dem istället för att haka upp mig på all skit. I mitt gestaltande arbete däremot kan jag tillåta mig att grotta ner mig i skiten ett tag till och riktigt ge tid åt att förstå vart all min frustration föds någonstans.
Skicka en kommentar