Nu är det dags.
Måste ta tag i mina rädslor.
Inte de rädslor som handlar om självbevarelsedrift.
Alltså: att vara rädd för att hoppa från balkongen är inte en rädsla jag ser som relevant att arbeta bort.
Har funderat mycket på vad rädslan jag pratar om är.
Det handlar inte om den vars motsats är mod.
Kanske snarare om den vars motsats är trygghet.
Det handlar om de rädslor som man in i de längsta försöker ignorera genom att undvika de situationer där de uppstår.
Tills man inser att man inget hellre vill än att hamna i just de situationerna.
De rädslor som alltså står i vägen för drömmar, som begränsar ens rörlighet.
Jag har haft fyra sådana rädslor.
Tre av dem finns kvar.
Imorgon kommer jag behöva ta tag i två av dem, på allvar.
Det finns ingen återvändo, jag har redan tackat ja.
Imorgon kommer jag behöva prata konst och skapande på engelska.
Och dessutom inför vuxna.
Helst av allt vill jag kräkas.
Samtidigt är jag väldigt glad att över huvud taget fått det här jobbet.
Bara tre dagar… men en början.
8 kommentarer:
Spännande.
Spännande fortsättning.
Spännande utmaning.
Spännande.
spännande och skrämmande :)
men det är ofta det skrämmande som lär en mest,och utveclar en mest...kanske inte alltid men nästan. och vissa rädslor kan nog vara bra att ha kvar oxå...
klart du sätter detta!kör hårt
Håller med mn!
ibland är det bra att vara lite rädd tror jag. så man tar sig i kragen och gör sitt allra allra bästa.
och mår sjukt jävla bra efteråt när man faktiskt klarade av det där som var så läskigt! (kanske inte felfritt, men vad gör det om hundra år... eh)
det är fint att utmana sig själv lite ibland. och jag är precis som övriga kommenterare helt övertygad om att det kommer gå som smort. lycka till!
Tack alla :)
Ja det är verkligen värt att utmana sig lite ibland mot att man får den där känslan efteråt.
Victory-känslan :)
Och ja, engelskan går, visst lite knaggligt, men helt okay. Har också en utbytesstudent med mig som kan prata tyska med dem som har det som modersmål.
Man är så fasansfullt rädd att inte leva upp till andras förväntningar, eller sina egna. Men det verkar som det går rätt bra (en dag kvar nu). Både barnen och de vuxna verkar trivas och ha kul, det är huvudsaken.
Det är lite knepigt att prata om deras bilder bara när man skall försöka bolla på två språk och översätta fram och tillbaka hela tiden, tillslut liksom snubblar man bara runt på orden och får tillfällig affasi. Men alltså, ungar är så flexibla och verkar inte alls tycka att det är jobbigt.
Men jag tror att jag alltid kommer vara rädd för sådana här tillfällen, då jag måste göra saker jag inte känner mig riktigt trygg i.
Men det känns som det finns hopp om att kunna bli bättre på engelskan. Så svårt bara att hitta sin personlighet i ett främmande språk... känns liksom lite som ett skådespel... men kanske kan man hitta sin egen röst så småningom.
Japp, det skall nog fixa sig :)
väl rutet!
Kanske inte så högt... men lite lagom bestämt.
Det händer saker...
rör på sig...
...och jag vet inte om jag riktigt vågar men skiter nog i det :)
Skicka en kommentar