Är alltid så rädd att jag uttryckt mig fel. Sagt något, som egentligen var menat som upplyftande, på ett sätt som istället blivit nedtryckande.
Istället för att säga -Det är bara för att du är för feg… kunde man ju till exempel säga -Ge dig ut, våga mer, lita på att du håller! Jag vet att du gör det.
Funderar på om jag bär på en obotlig, språklig klumpighet. En total oförmåga att interagera med andra människor.
Kanske sitter det bara i mitt eget huvud.
Kanske uppfattar inte andra mina klumpigeter…
Kanske är jag smått paranoid.
Och om man skall utvärdera hela resonemanget så kan man fråga sig om det inte är vansinnigt egocentriskt att gå runt och fundera över om andras ”någon sade”, ”hon säger”, "du sade", ”någon gjorde si” och ”någon gjorde så” skulle handla om mig. Precis som om jag stod i centrum och alla andras liv var beroende av mitt och vad jag gör eller säger.
Men lova mig… om jag hugger dig, titta mig i ögonen och säg;
–DU,,, det där gjorde jävligt ont!
3 kommentarer:
Är nog båda delarna ibland. Tränar ständigt på att vara rak, ärlig utan att bli plump, men ibland räcker det inte.
Personen på motsatta sidan har egna tankar och känslor som styr.
Håller med dig, skönt om alla vågade säga ifrån när man trampade dem på tårna så att jag kan be om ursäkt direkt. Växer annars så lätt.
Precis så är jag med. Ibland tror jag att att andra människor inte kan ta emot det jag säger. Men man kan ju inte gå omkring och ständigt ta på sig hur andra uppfattar det man säger. Jag försöker tänka att de är egna personer som har ansvar. Det hjälper ibland att tänka så för mig men ibland ältar jag vad jag sagt. Jag tänker att jag kanske sårat någon eller förolämpat någon.
kram
jag tycker att det var modigt, att säga rakt ut.
det var dessutom en viktig klocka.
det är nog sant, även om jag önskade att det inte märktes så tydligt, men jag lovar att ta 2008 som det år när fegheten kastas överbord.
i alla fall lite.
svettas inte, inga hemliga tårar, snarare ett tack.
Skicka en kommentar