- Det är viktigt att inse att demokratin är sårbar och att vara vaksam för när yttrandefriheten övergår i kränkning av mänskliga rättigheter.
- Vi lever i ett segregerat samhälle, och då talar jag inte om den etniska segregeringen.
- Jag vet att det visuella är lika viktigt eller kanske viktigare än det talade eller skrivna språket.
Några har uttryckt att detta sätt att visa sitt motstånd är
ett hot emot demokratin. Men. Demokratin är sårbar på många punkter och dess
absolut mest sårbara punkt är att den har en självutplånande möjlighet inbyggd
i sig. Folket som lever i den, vi, kan välja att demokratiskt rösta fram en
politik som verkar utplånande på demokratin. Det har en förstås sin fulla rätt
till men då skall en också veta att det sedan kanske inte finns något
demokratiskt utrymme att ta ett steg tillbaka eller åt ett annat håll. En skall
veta att i samma stund en begränsar andra begränsar en också sig själv. Den som
hängt med på högstadiets historielektioner eller, som jag, tagit igen
kunskaperna på senare år, vet att det har hänt förut. Folkvalda har utnämnt sig
själva till enväldiga ledare och sedan inskränkt rättigheterna för dem som
valde. Till och med skickat hela grupper av människor och oliktänkare i döden.
Jag behöver kanske inte nämna några namn. Med denna vetskap är det viktigt att
våga stå upp för demokratin genom att vända ickedemokratiska värderingar
ryggen, även då de är demokratiskt framröstade. Det är inte bara vår rättighet
att göra så utan även vår skyldighet. Anser jag. Trots min ambivalens inför hur
jag skulle handla då Åkesson besökte vår plats kom jag slutligen fram till just
detta. Det är min skyldighet att vänligt men bestämt visa att det här utrymmet
vill jag inte ge i den demokrati jag tror på. En måste vara uppmärksam på när
den yttrandefrihet vår demokrati innefattar övergår i brott mot mänskliga
rättigheter eller i diskriminering.
Det samhälle vi lever i och har byggt tillsammans är segregerat,
på många plan och ur många perspektiv. Kön, samhällsklass, etnicitet, ålder och
inte minst åsiktsmässigt. Vi människor vistas oftast i väldigt homogena
grupper. Ofta grupper där man delar flera olika identifikationsparametrar. Ju
längre från grundskolan en kommer desto mer sorterar en in sig själv i homogena
sammanhang. Jag arbetar aktivt med att försöka ha kvar heterogenitet i mitt
liv. Ett sådant val är tex att inte välja bort människor på grund av åsikter.
Inte från sociala medier och inte från mitt privatliv. Jag brukar säga att jag
vill skilja på människa och åsikt, eller människa och handling. Det finns människor
som gjort saker och som tycker saker jag inte håller med om eller vill stå
bakom, men som jag fortfarande tycker väldigt mycket om. Jag själv har också
gjort saker och sagt saker jag själv inte ställer mig bakom, men jag kan inte
sluta umgås med mig för det. Jag kan bara ödmjukt tillåta mig själv att
ständigt vara i rörelse och ge mig själv utrymme att ändra åsikt. Jag minns hur
det var när det i början av nittiotalet blev flyktingförläggning på den lilla
ort där jag bor. Hur de vuxna ojade sig över att de som skulle komma,
”invandrarna”, var fler än antalet invånare i vår lilla by. Hur de skulle ”ta
över”, hur vi skulle trängas bort. Vi var hotade. Jag minns också hur vi unga
upprepade de vuxnas fraser och hur det växte fram främlingsfientlighet bland
oss tonåringar. Detta vände dock ganska snabbt då vi insåg hur kul det var att
spela biljard och hänga med ungdomarna på förläggningen. Hur de berikade vår
vardag med sin närvaro och sina erfarenheter. Det jag vill poängtera är hur
lätt det är att oreflekterat bli kvar i och reproducera åsikter i den egna homogena
gruppen. Hur lätt det är att bli kvar i och hävda sin åsikt för att det är just
den åsikten som är normen i min lilla grupp. Och i min lilla grupp är jag
trygg. Om vi unga istället valt att ta till oss allt som vuxenvärlden sade och
svalt vår nyfikenhet på dessa nya människor, då hade det kunnat bli en helt annan
historia. Nyfikenhet. Men nu blev det inte så, det blev istället både roligt
och spännande. Och inte var det någon av oss som blev utträngd och inte var det
någon fråga om att dessa människor som kom till vårt land och vårt lilla
Svenshögen på grund av oroligheterna i forna Jugoslavien och Somalia kom för
att ”ta över”. Så, jag vet hur lätt det är att reproducera andras åsikter utan
att själv reflektera och jag vet att om en aldrig utsätts för andra grupper och
åsikter än de en själv tillhör och förespråkar så tror en att det är normen för
själva varandet. Att allt som avviker är ett hot. Av den anledningen försöker
jag leva efter en idé om varje människas rätt att ändra åsikt, att utvecklas.
De sammanhang som får människor att utvecklas är ofta sammanhang som är heterogena
och trygga men som ändå har någon form av friktion som får mig att tänka ett
steg till, att pröva nya perspektiv. Jag besökte Åkessons tal och vände honom
ryggen för att bidra till att skapa ett heterogent sammanhang och för att
fredligt och tryggt stå upp för och visa på hur många vi är som inte står bakom
Sverigedemokraternas rasistiska politik. Det var en lugn tillställning och
Åkesson fick sitt lagstadgade talutrymme.
Men förutom styrkan i att skapa heterogenitet på homogena
platser så är det något annat viktigt som sker i den visuella upplevelsen. Jag
arbetar dagligen med visualitet och lärande. Jag undervisar i visuell
kommunikation, visuell litteracitet och bilddidaktik. Idag med vuxna men
tidigare med barn och unga. Inte en dag går jag hem från mitt arbete utan att
ännu en gång kunna konstatera hur viktigt det visuella är för hur vi tolkar,
värderar och sedan medskapar den värld vi lever i. Speciellt under den tid jag
arbetade med unga vuxna blev det tydligt för mig hur viktig den visuella
upplevelsen är för lärandet och förståelsen av det egna jaget i förhållande
till gruppen, samhället och världen. Vi arbetade nästan uteslutande
upplevelsebaserat men insåg snart att det fanns en massa andra mer abstrakta
strukturer som inte lika lätt gick att uppleva genom ett studiebesök. Kanske
för att man själv befinner sig så mitt i det eller för att man själv är en så
liten del av det som helhet. Dessa strukturer behöver synliggöras med visuell
och symbolisk, representativ kommunikation. Ett sådant exempel är tiden. Vi
upptäckte att många av de ungdomar vi arbetade med och som hade svårt att komma
upp på morgonen, svårt att se hur terminen hängde ihop och var upplagd, svårt
att hitta sig själv och sätta in sig själv i ett större sammanhang i själva
verket inte hade särskilt bra uppfattning om tid. Det handlade alltså inte
enbart om bristande motivation utan även om brist på förmågan att se sig själv
som en del av ett större sammanhang, relationer och tid. Vi arbetade sedan
aktivt med att visualisera tiden genom att ha terminen i sin helhet på en vägg,
vi dokumenterade vad vi gjorde på dagarna och satte upp fotografier på
tidslinjen, vi drog linjer mellan olika händelser och fyllde tillsammans på med
ytterligare fakta kring det vi varit med om. På så sätt blev det synligt att
det vi gjorde hade betydelse och det blev synligt hur dessa olika betydelser
hängde ihop. Det blev synligt att en tredjedel av terminen hade passerat då
flera av ungdomarna trodde att vi just hade startat. Ett annat exempel på
abstrakta förhållanden som är svåra att synliggöra med enbart tal och skrift är
hur min lilla homogena grupp förhåller sig till andra grupper. Umgås jag enbart
i grupper där de flesta tycker samma så kommer jag att se dessa åsikter som
norm oavsett om den grupp jag tillhör är liten i förhållande till andra grupper
eller ännu större helheter, och oavsett om det jag tycker är etiskt övervägt och
vetenskapligt eller statistiskt berättigat eller inte. Jag tror att man oftare
behöver visa på åsiktsskillnader mer påtagligt och bildligt. Lugnt och
stillsamt, utan argumentationer och debatter utan genom olika former av samtal.
Att visuellt visa på att vi är många som tycker annorlunda. Det talade och
skrivna språket är en så liten del av våra samlade kommunikationsmöjligheter. Det
visuella är en samtalsform. Jag vägde för och emot många gånger innan jag
slutligen bestämde mig för att åka till torget i Stenungsund och vända Åkesson
ryggen. Vad jag kom fram till var att jag fredligt men visuellt ville säga
”hej, jag är som ni, men jag tycker inte som honom där”.
Att vända ryggen mot Åkesson innebar nämligen också att
vända ansiktet mot de som tittade på talaren. Ett möte jag upplevde som fint
och inte på något vis hotfullt varken mot demokratin eller oss människor
emellan. Jag var alltså där för att ta
avstånd från en åsikt och för att
närma mig en grupp människor. Människor jag tycker om och respekterar men
som ibland har åsikter jag inte vill ställa upp på. Även Jimmie är en av dessa
människor.
