5.03.2011
4.27.2011
4.25.2011
EN BRA LÄRARE SKALL VARA STRÄNG?
På den tiden då jag var 16-18 år och om någon frågade mig hur en bra lärare skulle vara så kunde jag svara. ”Den skall vara sträng och rak”. Så var det många som sade om vår svensklärare, hon var så bra, hon var sträng och rak, och jag höll med eftersom de som sade så var de som hade bra betyg i svenska. Jag tänkte nog att de hade fattat något jag inte fattat, bäst att hålla inne med den egna åsikten. Men vad jag ser idag är att just den där strängheten var det som gjorde att jag aldrig riktigt vågade fråga ”varför?”, ”Varför är just den uppsatsen du just läste högt bra. Vad gör att den är bättre än våra andras uppsatser?” En sådan fråga hade kunnat resultera i att jag fått hjälp att reda ut tempus, dramaturgi och en massa andra bra att veta grejer för sammanhanget. Men de bitarna lämnades jag själv att lösa, utan någon som helst vägledning, ja till och med utan att ens få veta att det fanns något att lösa. Eftersom klassen väl svarade mot teorin om normalfördelning så sågs jag förmodligen mest som ”en sådan där elev som har betyg 2 i svenska”, allt var enligt ordning, en del var helt enkelt mer praktiskt lagda och alltså inte särskilt teoretiska. Snäva och enkla teorier är bra att bygga sin pedagogiska profession kring, det blir liksom enklare så… för pedagogen.
Jag skall berätta för er om två lärare i matematik. Den ene heter Bengt Niklasson och undervisade på Ljungskiles Folkhögskola då jag gick där mellan 2000-2002 (han finns förresten kvar där än idag). Den andre minns jag inte namnet på men han undervisade på Magnus Åbergsgymnasiet i Trollhättan då jag gick där mellan 1992-1995. Jag minns alltså inte namnet på den sistnämnde men jag minns väl att han aldrig kunde besvara frågan ”Varför?”, han var nämligen av den mindre stränga sortens lärare så där vågade man alltså i alla fall ställa frågan. Han hade tyvärr andra brister som pedagog. Han kunde inte förklara sitt ämne. Han var säkert en fenomenal matematiker, det betvivlar jag inte, men frågan ”Varför?” kunde han alltså inte besvara. Man skulle sitta och räkna i sin bok, gjorde man bara talen tillräckligt många gånger så skulle man klara provet, att veta varför pi var 3,14 var onödig kunskap, kunskap på en alldeles för hög nivå för lilla mig. Jag gick ur gymnasiet med ett G i matematik, jag skulle komma in på högskolan, det var det som betydde något, inte att jag förstod matematik.
Efter att ha fått mitt första barn och jobbat några år på ett tryckeri bestämde jag mig för att åter börja studera. Kanske skulle jag bli lärare, kanske något annat, men på tryckeri ville jag inte jobba resten av livet. Jag kom förstås inte in på Högskolan eftersom jag gått Estetsik-Praktisk Linje (jag gick i den gamla gymnasieskolan (innan 1994), den som är oroväckande lik den nya vi nu har framför oss). Jag sökte till Ljungskiles folkhögskolas Naturvetenskapliga linje och läste där in naturvetenskapligt gymnasium på två år. Det var alltså där jag träffade Bengt. Bengt kunde förklara! Det fanns inte tillstymmelse till suckar vid frågan ”Varför?”. Bengt gick tvärt om igång, han rent av studsade av glädje framme vid tavlan (undrar om han inte till och med tuggade lite fradga) då han fick tillfälle att härleda ett problem ända tillbaka till någon gammal teoretiker (märk väl, jo jag skrev just ”framme vid tavlan”… längre fram kommer jag till varför jag ville poängtera just detta). För mig som alltid varit i stort behov av att se hur saker hänger samman, förstå dess helhet (till min mammas stora förtret, förlåt mamma för symaskinen jag skruvade isär… jag hävdar dock fortfarande att jag hade fått ihop den igen om du bara låtit mig jobba färdigt), började det långsamt lossna då bit för bit blottlades för mig. Att jag äntligen förstod matematiken gjorde att även fysiken och kemin blev lättare. De ämnena hade jag gillat enda sedan högstadiet, men då det blev fråga om lite större uträkningar så hade jag tidigare tappat även där. Detta lyckades alltså Bengt vända på, med engagemang och kunskapen att besvara frågan ”Varför?” samt förmågan att skapa ett klimat där frågan över huvud taget blev ställd. Han hade även en annan viktig egenskap. Han kunde förklara saker på många olika vis. ”Nehä, och du förstod inte den… ja men om vi ser det såhär…” (alltid med ett leende) han ritade modeller, pratade om dem i metaforer som gjorde att man kunde sätta kunskapen i ett sammanhang.
2002 sökte jag till lärarutbildnignen i Göteborg. Jag tänkte mig bli lärare i slöjd och Fysik alternativt slöjd och Teknik. Det blev tillslut slöjd och Bild (då man fick en bildinriktningt i Göteborg). Tiden på Ljungskile Folkhögskola hade gjort att jag hade tagit ikapp en hel del saker som jag missat under grundskola och gymnasie. Det var dock en sak kvar; jag hade inte riktigt fullt ut hitta mig. Det gjorde jag under min tid på Bildinriktningen på HDK i Göteborg. I de konstnärligt gestaltande kurserna fick jag djupdyka i mig själv, gräva runt i allt som varit, koppla det till teori och låta det utkristallisera sig till nya tankar. Den här delen av min utbildning vill jag inte vara utan, det var en mycket viktig tid, rent av livsviktig. De gestaltande projekten väckte en otrolig nyfikenhet hos mig. En nyfikenhet som jag kände igen för att jag haft den tidigare men som någonstans på vägen genom högstadie och gymnasie gått förlorad. Jag som nästan inte läst en bok genom hela min senare skoltid började läsa, och jag läste mycket. Jag som inte vågat lita på varken min verbala eller min skriftliga förmåga fick plötsligt lust att uttrycka mig med ord i skrift och tal. Utan de estetiska lärprocesserna hade jag kanske fortfarande trott att kunskap är lika med fakta som man lär sig till ett visst datum för att få ett visst betyg eller omdöme vars enda uppgift är att öppna eller stänga nästa dörr i livet. Nu vet jag att kunskap är så mycket mer än så. Att lära är att bygga en identitet, att vidga sin erfarenhetszon. Att lära sig lära är att förstå att jaget och världen är föränderlig, så också kunskapen.
Bengt ja, jag lovade att återkomma till honom, han stod där framme vid tavlan… och när jag skriver det så slår det mig att förespråkarna för det som i debatten har kommit att kallas ”katederundervisning” förmodligen tänker, ”ja men där ser du, det är så en bra lärare skall vara, den skall stå där framme och undervisa”. Och motståndarna tänker förmodligen, ”huva, hon som skriver den här texten förespråkar den gamla skolan, där eleven är ett tomt krus som läraren skall fylla”.
Men till er som tänkte så vill jag säga; ni har fel, båda två. Jag tycker att den skoldebatt som just nu förs är ett enda stort skrap på ytan. Den handlar mer om att smutskasta oliktänkare än att faktiskt loda på djupet och visa på och referera till all den samlade kunskap om lärande som finns hos vår lärarkår och inom den pedagogiska forskningen. Att jobba som lärare kräver allt annat än ytliga resonemang. En bra lärare behöver vara mångfasetterad. Ibland krävs det en genomgång, vid en tavla där man kan visualisera det man pratar om samtidigt som man förklarar men man behöver också ha förmågan att handleda en kreativ process (gäller förståss alla ämnen), lära barnen tänka själva istället för att tugga allt till en pure för att sedan hälla in den i 24 (eller förlåt 33) öppna gap. Man behöver vara en auktoritet (vilket inte betyder att man skall vara auktoritär, det ligger en väsentlig skillnad i de två orden). Men samtidigt som man är en auktoritet måste man bygga ett ömsesidigt förtroende och ett tillåtande klimat, alla i klassen skall vara så trygga att de vågar ställa frågan ”varför”, inte hälften, ALLA.
Jag skulle också vilja säga ett par ord om ord. I den rådande skoldebatten används en rad odefinierade ord inte alls som tydliggörare utan snarare som slagträn, två av dem har vi här: katederundervisning och flumskola. Två begrepp som säkert till en början användes för att göra tydligt vad man menade med något men som sedan använts i så många sammanhang att man plötsligt blivit osäker på om de som använder dem verkligen pratar om samma sak. Eller om de faktiskt rent av pratar om samma sak även om de gärna vill påvisa någon form av väsensskild uppfattning i sin iver att fiska röster till sitt parti eller medlemmar till sitt fackförbund.
Jag skulle vilja att den fortsatta debatten om skolan skakade av sig alla tomma slagträ-röstfiske-smutskastar-ord, alla ord som inte har att göra med att vilja bygga en bra skola, en skola för alla. Jag vill att vi lutar vårt resonemang mot den senaste forskningen och mot den pedagogiska vardagen. Jag vill att vi börjar titta på goda exempel i syfte att bygga något bra tillsammans istället för att försöka hitta dåliga exempel i syfte att smutskasta oliktänkare. Låt oss sluta tävla och börja samarbeta.
4.24.2011
4.17.2011
INVIGNINGSTAL KONSTVANDRINGEN SÖDRA BOHUSLÄNS SAMLINGSUTSTÄLLNING GALLERI KOCH 2011
Kära konst– och kulturälskare!
På Hornsgatan 20 i Stockholm huserar SKL Sveriges kommuner och landsting.
Där sitter en direktör och formulerar följande mening, pass på nu:
”Det finns i samhället ett ökat intresse för kultur…
och en tilltro till dess betydelse…
för kreativitet, innovation och entreprenörskap.”
Jag önskar att vissa ord hade en inbyggd alarmsignal när de uttalas, så att vi blev uppmärksamma på marknadskrafternas successiva invasion – eller ska vi säga kontamination – av det svenska språket. Med en sån ringklocka hade det låtit så här:
”Det finns i samhället ett ökat intresse för kultur och en tilltro till dess betydelse för kreativitet, innovation (pling pling!) och entreprenörskap (pling pling pling!).”
Kanske skulle det ha plingat också vid ordet ”kreativitet” eftersom det har blivit ett älskat modeord som håller på att förlora sitt innehåll. Språket tunnas ut tills inget återstår.
Vidare säger samma direktör på Hornsgatan 20:
”kultur och kreativa näringar (pling) sysselsätter (pling pling) många mänskor och uppvisar högre tillväxttakt (PLING)…än ekonomin i övrigt.
Jag vet inte om det går att uppfatta vad som sägs, pga allt plingande, men jag fortsätter ändå:
”Kreativitetens betydelse ökar som råvara för de kreativa näringarna.”
Bli inte ledsna nu om ni inte förstår meningen med alla dessa ord. Det är inte meningen att man ska förstå dem.
Dessutom skäms man lite för ordet råvara och därför sätter man det inom citationstecken och då blir det såhär:
Kreativitetens betydelse ökar som ”råvara” för de kreativa näringarna.
Nu är det så att hur mycket man än förminskar ordens betydelse, så hörs ändå alarmklockans klämtande. Vi befinner oss i marknadskrafternas och entreprenörernas tid.
I penningtransaktionernas landskap – där det finns råvaror, näringar och tillväxttakt.
I den japanska haiku–diktningen med sina 17 stavelser möter vi människans förgänglighet. Körsbärsblommen faller, träden avkläds. Döden andas över haikudiktarens axel. Lyssna här på Tomas Tranströmer:
"Kraftledningarna
spända i köldens rike
norr om all musik"
– det här skriver han med haikuns stränga krav på 5 + 7 + 5 = 17 stavelser!
"Kraftledningarna (5)
spända i köldens rike (7)
norr om all musik" (5)
Vad Tranströmer gör är något ingen direktör i Sveriges Kommuner och Landsting skulle kunna formulera eller ens tänka ut: att gestalta döden i det "köldens rike" där de elektriska kablarna är spända som stålblank energi, i kraftledningarnas tonlösa notlinjer.
Han fångar tystnaden som uppstår då mänsklig kommunikation reduceras, och det enda som härskar är den positivistiska konstgjorda tekniken - i ett dödens landskap.
Positivismen med det stela leendet hos de dödsförskräckta!
Kanske gestaltar Tomas Tranströmer den statliga och regionalstyrda kulturpolitiken.
"Kraftledningarna
spända i köldens rike
norr om all musik"
Tre begrepp håller på att infektera våra hjärnor: Tillväxt, Hållbarhet och Resultat.
Tillväxt eller rent av Ökad ekonomisk tillväxt. Igår till förmiddagskaffet åt du en liten madeleinekaka. Idag köper du en kanelbulle stor som en ordinär desserttallrik och i morgon en jättelik amerikansk blåbärsmuffins.
Det förstår en barnunge att ett samhälle som bygger på ökad ekonomisk tillväxt förr eller senare drabbas av elefantiasis. Eller ska vi säga att vi går mot en kapitalistisk härdmälta.
Och så Hållbarhet. Ett hållbart samhälle, hållbar utveckling, hållbar ekonomi, hållbar miljöpolitik...
Bäst–före–datum: evigheten.
Kärnkraftsavfallet ska förvaras i 100.000 år. Alla vet att det är orimligt. 10 istider ska trycka ner och välta omkull urberget.
Hållbar kulturpolitik! Skojar du? En kultur, en utveckling måste ju bygga på ett ständigt ifrågasättande och ett uppror mot allt gammalt – som ska visa sig bli ohållbart i längden.
Och slutligen: maktens jakt på det mätbara – Resultatet!
Genom att redovisa kulturens vinster i kronor och ören förvandlas yttrandefriheten till en vara!
Men det värsta är kanske inte ordens grepp om tanken Det olyckliga är att begreppen håller på att slå rot långt inne i kulturpolitikernas hjärnor och att kulturarbetet förgiftas.
De styrande i kommun, landsting och stat nöjer sig inte längre med att formulera en kulturpolitik. Man vill nu kontrollera konsten för att själva utforma kulturen! Det är sånt som sker i totalitära stater. Men se upp! Parollen tycks vara: Burfånga konstnärerna! Var sparsam med utfordringen, bjud dem på socker och dressera dem att springa efter vinstintressena.
I ett pressmeddelande från Kulturdepartementet läser jag:
”Regeringen har i dag beslutat om en handlingsplan för kulturella och kreativa näringar. Handlingsplanen är en del av en långsiktig satsning på totalt 73 miljoner kronor under 2009-2012.
Syftet med handlingsplanen är att skapa goda förutsättningar för entreprenörer och företagare inom kulturella och kreativa näringar att utveckla sina affärsidéer och företag samt förbättra lönsamheten.”
För cirka 500 år sen skrev Arakida Moritake följande haiku:
Fallen körsbärsblom
på återfärd till grenen -
Ah - blott en fjäril!
Just nu är klockan 18:20 i Tokyo och solen är på väg ner.
Hälsoministeriet i Japan påpekar att man observerat radioaktivitet i vattenledningsvatten, i mjölk och i spenat.
Å andra sidan är strålningen så låg att även om man äter ett kilo japansk spenat varje dag i ett års tid får man inte i sig högre strålningsdos än vid en vanlig röntgenundersökning. Och vem vill äta så himla mycket japansk spenat?
Samtidigt låter tjänstemännen meddela att man till följd av den japanska kärnkraftsolyckan har hittat förhöjda halter av radioaktivitet också i krysantemumblomman.
I Strindbergs Ett Drömspel befinner sig Indras Dotter tillsammans med Diktaren i Fingalsgrottan och hör Vindarnas klagan. Det är synd om mänskorna. När den hemlighetsfulla dörren med fyrväpplingen öppnas får hon se hur representanter för de fyra fakulteterna råkar i luven på varann om världsgåtans lösning. Pjäsen slutar med att hon tar med sig Diktarens klagoskrift in i det växande slottet, som börjar brinna. På slottets tak slår blomknoppen ut till en jättelik krysantemum.
I katolicismens symbolvärld representerar krysantemumblomman död och pånyttfödelse.
Krysantemum har alltid haft en särställning bland de asiatiska örterna. Rötterna kokas och äts mot huvudvärk, unga skott blandades i sallader och av blommorna brygger man te.
Till Japan kom blomman på 700–talet e.Kr. och blev upphöjd till kejsarens symbol, märk väl i ett land där kejsarfamiljen är gudomlig. Den röda pricken mitt på Japans flagga är en stiliserad krysantemum.
”Drick daggen från magnolian under morgonen
och ät krysantemumblommans fallande kronblad på kvällen”
så skaldar den kinesiska poeten Qu Yuan omkring år 300 f. Kr.
Det är alltså inte helt oviktigt när hälsoministeriet i Fukushima meddelar att man funnit krysantemerna kontaminerade av radioaktivitet.
Krysantemumblomman hittar vi ju som bekant i blomsteraffärerna också här i Sverige,. Den är lätt att driva upp från frö, men det går också föröka den med sticklingar. Bästa tid för plantering är våren, dvs precis just nu. Några veckor innan äppelträden blommar.
Vad har vi förresten för årstid i Fukushima just nu?
Japan har fyra årstider precis som Sverige.
Under juni månad är det "Tsuyu", regnperiod och under juli och augusti kan det bli upp mot 42 grader varmt med mycket hög luftfuktighet. Sen kommer hösten precis som här då löven ändrar färg, som om lövkonstnären tröttnat på det gröna i avvaktan på det vita.
Men den vackraste tiden är april, då körsbärsträden blommar. Det är precis just nu. Flygtiden härifrån och till Tokyo är sisådär 12 timmar om man åker över Helsingfors. Lägg till 3½ timmar så är du i Fukushima.
Vad ska vi göra med allt detta?
Och vad ska vi göra med de nordafrikanska torgen där man just nu i vårens tid skjuter demonstranterna.
Och vad ska vi göra åt att krysantemumblomman blir allt mer självlysande ju mer havsvatten man häller på reaktor 2 – krysantemum som dessutom är en av de effektivaste växterna på att ta upp och binda bensen ur luften.
Bensen som är ett aggressivt och cancerframkallande ämne som uppstår när natriumbensoat möter askorbinsyra.
Natriumbensoat som är ett konserveringsmedel E211 som vi hittar på svenska matvaruhyllor.
Och askorbinsyra som finns så rikligt i svenska äpplen – – – och därmed i svenskt äppelmos som ju innehåller konserveringsmedlet natriumbensoat. Allt hänger ihop!
Vad gör vi? Jag föreslår att vi planterar våra egna äppleträd! Och kokar själva små mängder äppelmos utan konserveringsmedel. För vi vill inte ha ett hållbart äppelmos!
Och ingen upplevelseindustri i världen kan slå ett blommande äppelträd!
”En morgon står trädgården full av tankfulla andeväsen.
Det är äppelträden som blommar.”
skriver Sven Delblanc i boken ”Livets ax”:
Snart är det äppelblommans tid. Äppleblommorna som bjuder på den generösa mångfalden i paletten: De kärleksfullt kaxig röda blomknopparna hos Himmelstalund. De milt blekrosa hos Sävstaholm. Celliniäpplets blomknopp är blygt gulrosa medan Sparreholm klär sitt träd i fräckt grönrosa kostym.
Planteringstiden är både höst och vår, men mest pålitlig är våren, och runt trädet planterar vi sticklingar av krysantemum från tiden före 11 mars 2011. Och det gör vi för att hylla livet när tjälen gått ur jorden i köldens rike norr om musiken.
Uppflugen i ett äppelträd ropar jag:
Bort, bort från barbariet, bort från den sjuka dumheten, kortsyntheten, vinsttänkandet, bort från Girigheten! Bort från entreprenörerna. In i de godas experiment, in i förändring, bort från det statiska bokstavstrogna ortodoxa, fundamentalistiska in i det humana omtänksamma, solidariska, bort från den ekonomiska spekulation en och fallskärmarna. Vi vill ha luft, barn och medkänsla och rättvisa, ni vet som vi trodde på ända sedan den franska revolutionen.
Och det är konsten som utan risk kan pröva alla dessa värden. Det är den goda skaparkraften som skulle kunna göra jorden beboelig igen. Kultur som mänskans värn mot barbariet!
Är det för stora ord? Låt oss titta här omkring. Här i rummet!
48 fantastiker som trotsar den snöda vinningens moral. Och det är ju inte bara de. Vi känner ju alla till att det smygs med dikter i skrivbordslådorna, att färgtuber kläms och dukar spänns så fort ungarna är lagda, och det knäpps med kameror och dunkas i vävstolar, det knådas i lera och och viskas och ropas på folkets–hus–scenerna…överallt. Hammarens slår mot silverämnet, glasbubblan blåses över härden, drejskivans snurrar, en sjudande skaparkraft som pågår pågår pågår!
Här inne finns spjutspetsarna, de djärvaste, de som inte låtit självkritiken och marknadskrafterna bedöva drömmarna. Hur många av alla dessa runt Galleri Kocks väggar och ute på golvet här – hur många tror ni kalkylerar med de 73 miljoner som staten satte till för att främja – eller ska vi säga tämja – kulturlivet.
Jag lovar: ingen! De flesta kände inte ens till dem!
Men här inne är manifesterat det som finns där ute i ateljéerna och verkstäderna: Lusten, tvekan , tvivlen, smärtan, oron, envisheten. Och de enastående gudabenådade ögonblicken då himlen jublar – när materialet följer känslan och känslan följer materialet!
Och därmed förklarar jag Galleri Kochs utställning över Konstvandringen 2011 för invigd!
Carl Otto Evers
3.01.2011
2.08.2011
2.02.2011
Läser artikel...
...om Sommerstad. Tycker det är intressant att journalisterna fortsätter att ställa frågan "Men är det verkligen realistiskt/möjligt att vrida tiden tillbaka..." (har hört/läst den förut) i samband med diskussionen om att stoppa vinstintressen i skolan.
Men tänker att med tanke på Björklunds idoga arbete de senaste åren med att vrida klockan tillbaka till 40-talet så skulle ett förbud mot vinstdrivande skolverksamheter i själva verket betyda att vi gör helt om och börjar gå framåt igen... och kanske skulle vi då så småningom hinna fatt realtid för att ÄNTLIGEN kunna ta ett steg in i framtiden.
Fotografi av elevbänk, Montessoriskolan Stenungsund 2009.
1.28.2011
1.18.2011
1.12.2011
MÅNGALEN
Och så fick jag då äntligen den andra halvan av månen på bild ikväll!!!
Där ligger bla Stillhetens hav, Fruktbarhetens hav, Farornas hav och Drömmarnas sjö.
Nu inväntar jag den 18 januari då det skall vara fullmåne och hoppas på molnfritt.
Där ligger bla Stillhetens hav, Fruktbarhetens hav, Farornas hav och Drömmarnas sjö.
Nu inväntar jag den 18 januari då det skall vara fullmåne och hoppas på molnfritt.
Teleskop är en fin grej om man vill byta perspektiv på tillvaron.
12.28.2010
12.06.2010
gamla anteckningar...
...skvallrar om de verkliga tankarna.
Inser vart jag egentligen vill och att jag just nu strävar i fel riktning.
Så vad gör man med en sådan insikt?
11.15.2010
I DEN PROXIMALA UTVECKLINGSZONEN? ELLER BARA I DUMHETENS LAND?
Läser tjocka tunga böcker på engelska.
Det är svårt, jättesvårt.
Det går långsamt, jättelångsamt.
Och jag tänker ofta att, nu ger jag upp… men så vet jag också att det är i just det där motståndet som det händer mest. När man sträcker tårna bara en liten liten bit utanför det kända.
…så lika ofta tänker jag att, jag skall nog visa mig själv att jag kan.
11.10.2010
LJUD SOM INTE HÖRS
I går kväll fick vi strömavbrott.
Spelade TP med äldsta dottern till tysthet och fladdrande ljussken.
Vi förberedde oss på en kall natt med extra täcken och filtar.
Somnade till tysthet man glömt fanns.
Vaknade en timma senare av burrande kylskåp, avfuktare, värmepumpar…
...kände att jag hellre hade frusit.
11.05.2010
Nytt...
...vill vidare, måste hållas igen, för det är inte mitt, det är deras.*
Rörelse blir bild blir musik.
Jag blir sugen på att göra själv.
Hoppas på samma nyfikenhet hos dem som jag känner i mig.
*Planerar kommande konst-projekt för ungdomarna på Nike.
Rörelse blir bild blir musik.
Jag blir sugen på att göra själv.
Hoppas på samma nyfikenhet hos dem som jag känner i mig.
*Planerar kommande konst-projekt för ungdomarna på Nike.
11.03.2010
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)